Aftonbladet – 13 september 1850, sida 2

omsider, Cnuru VISSCIINAcn mcd CH OPTYCKIIRH långsamhet, äfven här gör sin öfvervigt gällande. —! Litteratur. Bokhandeln har blifvit riktad med ett arbete i den allvarsamma och hos oss på en längre tid temligen ovanliga genren; Föreläsningar öfver Historiens Philosophis af G. W. Fr. Hegel. Öfversättningen är gjord efter 2:dra (1840 års) upplagan. Arbetet har ursprungligen tillkommit såsom en af prof; Gans verkställd utarbetning efter Hegelska manuskripter, hvilka lågo till grund för Hegels föreläsningar i historiens filosofi 1830. och 1831, och som efter hans död blifvit samlade och begagnade för detta ändamål. Avdra upplagan ombesörjdes, efter prof. Gans död,af Hegels son, Carl Hegel, hvilken dervid äfven begagnade flere af sin fars äldre manuskripter. Förtjensten 2f detta märkvärdiga arbetes öfverflyttande på svenska tillhör hr N. Ignelt, förut bekant genom flere: förtjenstfulla religiösa och filosofiska skrifter. — Boken, utkommer från Zach. Häggströms officin, och bestigande sig till en vidd af något öfver 500 sidor fintryckt oktav, håller sig således ungefär midt emellan en utförlig och en tironisk lärobok. Den förutsätter visserligen bildade, för dessa högre ämnen intresserade läsare; men afskräcker dock å andra sidan ingen genom sin längd. Den utgår från en afhandling, som kallas ,Verldshistoriens geographiska basis, och kommer sedan in på de historiska perioderna. Här begynnes med den Orientaliska Verlden, hvari China spelar första rollen, sedan Indien och derpå Persien (varunder äfven Assyrier och Babylonier sorteras, — något, som torde förefalla mången besynnerligt). Arbetet öfvergår nu till den Grekiska Verldenv, så till den Romerska Verlden och slutligen till den Germaniska Verlden,. Att under den sistnämnda subsumeras allt som tillhör Europa (hela vår verldsdels bildning, ifrån Folkvandringarne ända till och med den Nya Tidenx, jemte Reformationenn, och sjelfva Revolutionen), får man förlåta den tyske författaren, hvilken, enligt sina landsmäns vana, har svårt att utom det Germaniska, se någonting i Europa förtjent af att nämnas. — Vidkommande innehållet och tendensen, förutsätta vi Hegel vara tillräckligen bekant, för att derom här skulle behöfva sägas något. Afven Hegelska filosofiens fiender bestrida icke dess märkvärdighet; och när dertill lägges, att en bok som denna, hvilken biott har för afsigt att på ett kortfattadt sätt framställa historiska resultater, mer än egentliga filosofemer, alltså icke kommer in på sjelfva de farliga och omtvistade områdena, så försvinna utan tvifvel betänkligheterna hos hvar och en, och intresset af det hela återstår ensamt. — Vi meddela här ett utdrag ur prof. Gans företal, som i korta drag redogör för de hufvudsaklige författare, hvilka före Hegel skrifvit historiens filosofi: De bearbetningar af Historiens Philosophi, hvilka nu mer under loppet af hundra år egt rum, skilja sig åter fråa hvarandra så väl till sin ståndpunkt som till författarnes nationalcharakter och hafva ändtligen ofta varit mer blotta vinkar till historiens phi losöphi än verkligen utarbetade verk i densamma. Ty först och främst måste man skilja imellan Philosophier och Theosophier, hvilka sednare återtaga händelserna i Gud, under det de förra explicera Gud i verkligheten; det låter icke bestrida sig, att hos Italienarne och Fransmännen Historiens philosophier mindre sammanhänga med ett allmänt tankesystem, hvaraf de blott utgöra en del, och att åsigterna, änskönt ofta rigtiga och träffande, dock icke kunne bevisa sig som nödvändigs; ändtligen har i Histo. riens Philosophi ofta mycket blifvit indraget, som är mystiskt, rhapsodiskt, en lös antydning, en outförd grundtarke, hvilket, ehuru icke utan sin stora förtjenst, dock endast är att föra till förgården för vår vetenskap. Vi vilja visst icke bestrida, att bland Tyskarne Leibnitz, Lessing, Weguelin, Iselin, Kant Fichte, Schelling, Schiller, Wilhelm von Humboldt), Görres, Steffens, Rosenkrans ) sagt mycket djupt och snillrikt dels rörande den historiska grundvalen, dels rörande det samband, hvari ett factum står med den anda, som man deri vill framvisa; och, om vi gå till Fransmännen, hvem skul annat kunna än beundra hos Bossuet den eleganta kyrkliga och teleologiska rigtning, hvilken betrakta verldshistorien som en stor verldscharta, hos Mon tesquieu den oerhörda talenten, att facta strax om sätta sig till tankar, eller hos Ballanche och Mi Ichelet förmågan att genom händelsernas yta skåd: de förborgade krafter, hvaraf de härflyta? Men, on man vill tala om verkligen utarbetade verk i histo riens philosophi; så komma endast fyra män i be traktande, Vico, Herder, Fr. v. Sehlegel och ändt ligen den philosoph, hvilkens verk vi här förorda. I) I den till stilen lika mästerliga som till; innehål let djupa akademiska afhandlingen iber die Auf gabe des Geschichtschreibers. t) I den varma och snillrika afhandlingen das Ver dienst .der Deutschen um die Philosophie der Ge echichte. m——x ??2x?