Aftonbladet – 12 september 1850, sida 3

Svenska folkmelodier för den förtta sångundervisningen i scholorna, utgifne af C. E. Södling. Första häftet. Stockholm, Z. Heggström. Pris 12 sk. bto. Utgifsaren, som förut ihågkommit unga professionister i musikväg med en ganska nyttig gåfva genom sin ;Handledning för klockare och organistern, har denna gång varit betänkt på att försa folkskolorna med populära och mnationella melodier, satte för en röst, utan någo: slags ackompagnement. Iden är i sig sjelf god och förtjenar fullföljas. Utgifvarea redogör i en Erinran, för sin uppfattning af densamma, och härvid kan åtskilligt erinras. Han yttrar nemligen, att den första undervisningen i scholorna bör afse mindre lärjungens musikalukt vetenskapliga bildning, än fastmer och förnämligast hans uppfostran (!), i detta hänseende detsamma som utvecklingen af hans skönhetssinne och förädlandet af hans känslan. Om vi lemna u!g:s definition af ordet uppfo etran 1 silt värde, så lärer för öfrigt det rätta vara, att den vetenskapliga och estetiska bildningen, till den grad denna i skolorna kan åstadkommas, får gå hand i hand, och ingendera fastmer, eliter förnämligast odlas. Vidare yttras, att fastän inöfvandest af en säker tontröffsing m. m. icke får försummas, dei likväl alltid bir en hufvudsak för den första undervisningen patt meddela ett antal skösa melodier. Vi inse icke, hvarföre inöfvandet af tonträffningen och af sköna melodier behöfva hindra hvarandra: båda delarne kunna ganska väl förenas, hvilket bäst bevisas genom öfningsexemplen i första kursen af Nordbloms sångskola. Dermed är dock ej sagdt, att just folzvisor kunna användas genast i sångundervispingens första stadier; hvarje erfaren lirare finner emellertid lätt, när eleveraas framsteg i tonträffoing och takt tillåter det. Detta tycks dock ej vara utg:s mening; hans anförda yttranden antyda fastmera afsigien att låta visorna inöfvas efier gehöret: en helt och hållet förkastlig metod, som äfven står i strid med hans eget val af de för tonträffaingen lättaste ton arterna, edur och amoll, hvilka här blifvit ute slutands använde. Vi finna, med eit ord, utgifvarens erinran föga begriplig, men anse det rätta vara, att omvexlande med andra sångöfningar äfven stundom använda folkvisor, i sinom tid naturligtvis, och så, att öfning ej mindre i uttryck än i tskt och tonträffaing derigenom vinnes. Samlingen innebåller 40 melodier och valet är öfverbufvud godt. Utgifvaren sjelf synes ock vara af sarama tanka, att döma efter det valda mottot. Ett och annat stycke (t. ex. M 35, 37 och 38) äro väl af ringare halt, dock är flertalet af melodierna valdt med afseende på både lätthet och skönhet. Till ett par har man i stället för den gamla texter underlagt ny: sålunda har Sven i Rosengård förvandlats till en klagosång öfver Geijer, och de gamla naiva orden i den bekanta dalvisan Je 30) blifvit utbytte mot moderna, patrioiska, hvarpå stycket ingalunda vunnit. De vackra åsigter utg. yttrat om enkelhet och natursanning, hafva icke bevarat en och annen melodi för att vanställas genom driller, dub belslag och andra ornamenter. Huru folkskolans lärjungar skola gå i land med dessa konststycken, låter ej säga sig. — På några ställen är textens underläggning oriktig, på andra barbarisk. Kristallen (M 26) har lidit mest och äfven dess melodi är knappt igenkänlig. Vi veta väl, att denna melodi har varianter, men lämpligast hade väl varit att bibehålla den äldre och mest kända traditionen, som ock i öfrigt, åtminstone efter vår åsigt, förtjenar företrädet. — Arbetet räknar många tryckfel; lyckligtvis äro nästan alla af den bastanta art, som ej kan vilseleda, hvarföre de ock af hvarje någorlunda sakkunnig lätt kunna rättas. Utgifvaren lofvar ett serskildt häfte, inneållande fullständigare text till melodierna, emedan endast hegynnelsestroferna äro lagde under noterna. Alven lärer ett nytt sånghäfte vara att förvänta, hvilket utan tvifvel skall blifva välkommet, synnerligast om utg. låter det passera ena betydligen skärpt revision. —U— pe