Aftonbladet – 12 september 1850, sida 3

medan hon gömmer derpå och min ättika at! dufna; nåväl, det tycks som om jag bedragit mig litet. Jag tror alls icke att han är rik, Mathilda, om han icke är giktsjuk, knarrig och bekajad med allt ondt; detskulie vara för mycket lyckligt om han det vore.x Systerns skämt behagade icke serde!es Matbilda och ett skarpt svar sväfvade på hennes läppar, då dörren öppnades och bennes onkel inträdde. M:rs Medway steg genast upp. och presenterade honom för sina döttar. Grace bjäd honom ländstolen, som han artigt emottog, och uttryckte de.på med några få ord sin isecksambet för hennes uppmärksamhet. Han var paturligtvis ett föremål afstortintresse för den lilla gruppen, och motstarade icke helt cch hållet deras förväntan. Onkel Medway var lång och snart sagdt starkt byggd, med ett fiot öppet ansigte; visserligen var byn gul och brun, men munnens uttryck motsade med ens hvarje tanka på gallspränglhet. Mans ögon voro små med ett skarpt, slugt, forskand uttryck; och man kunde knapnast tro att hans syn till den grad var försvagad, att ban utan glasögon ej kunde urskilja mindre föremål. Han bar en lur i handen, och ursäktade sina svagheter på ett skarpt och osammanhängande sätt. Ni skall fiona mig vara en besvärlig gäst, fruktar jag, min fru, sade han till m:rs MedWay; ;mina brister göra mig till en dålig säll skapsmenniska. Jag talar föga och min förjust ef börsten gör det nästan omöjligt för mig alt njuta af andras samtal, och äfven nöjet att läsa är till en del mig förnekadt. pMina döttrar skola vara förtjusta af att på alla sätt tjena er, sade mr:s Medway förbindligt. Nu är det din tur, hviskade Sophie högt ull