De äro Moabiter! utbröt vederdöparen. De tvenne herrarnes samtal var mycket fritt och Guds namn bef visserligen alltför ofta nämndt utan synverlig vördnad; Puritahens röda näsa blef ännu rödare, hans hår reste sig; derpå närmade han sig oflicerarne med allvar och sade till den äldste bland dem: Förbännade a!skum! Jag förklarär dig hem fallen till den allraheligastes vrede. Föraktliga ting! Afskyvärda, vämjeliga tiog! Evig fördömelse komme öfver dig! Du svärdets man, du med de hvita bår, du är bannlyst för dina gudabädelsers stull Canadensarne äro ännu likaså belefvade och höfliga som deras förfäder Fransmännen. I stället för att kasta vederdöparen öfver bord, som jag skulle hafva gjort, såg officern leende på puritanen och sade; i Det smärtar mig verkligen mycket, min herre, att mina ord sårat er., Derpå vände han honom ryggen och fortsatte lugnt sitt samtal med grannen. Utan tvifvel för att dämpa den häftiga sinnesrörelse, som den dubbla straffpredikan, hvilken han bållit till oss, förorsakat, ropade vederdöparen på uppassaren och begärde ett glas mynthkör, afsyld med is, en stark dryck, som Amerikanaren tycker mycket om. Han fick hvad han begärde. En tjock hande!sman från Boston hade under hela denna scen lugnt tuvggat sin tobak och afhört samtalet utan att deltaga deri. Endast hans sammandragna ögonbryn vitinade att vederdöparezs ord väckt hans ovilja. Vederdöparen förde med allvar glaset till sina läppar,