af år förgingo under hvilka Zilla sökte af skudda sig den erhållna bildningen, så som mar brukar äflägga en trång och obeqväm drägt Jon hade gift sig och med sin man nedsati sig 1 granskapet af Paris, — der, hvarest älfven ni fann henne. Hon visste icke, att el far flyttat ifrån Bordeaux till Paris — och blef ika mycket förvånad och förskräckt som han, lå de af en tillfällighet återfanno hvarandra. Er far hade under tiden äfven gift sig, och torde väl hafva insett, hvilka följder det för honom skulle baft, om en zigenerska blifvit hans frun s Zehra såg här på sin förre friare med en skalkaktig blick. — . Er far, fortfor hon, förblef ända till dölen Zillas vän. Han besökte henne ofta, och on blef för honom högst nyttig. Genom henne och hennes förbindelser erfor han mycket, varpå han grundade sina handelsspekulatioier och förvärfvade stor förmögenhet. Han öretog ingen vigtig affir, utan att förut hafva nhemtat Zillas råd. Derföre kallade han henne vå skämt sin — Egeria. — Ganska ofta, herr Bernard, talade Zilla med mig om er. I böran ville hon föga veta af er. Ni hade för henne skildrats som en sjelfkär, ytlig och lättsinnig yngling. Tillfället fogade dock, att hon närmare lärde känna er och efter någon tid förändrade bon sin tanke. — Han är icke om sin far, men han kan biifva det, och jag vill försöka att hjelpa honom dertill,, brukade hon då säga. Ju närmare hon lärde känna er, desto mera intresserade hon sig för er. Då ni icke var närvarande, talade hon mycket m er, än berömmande, än klandrande. Mest örtrytsam och uppbragt var hon dock vid ett visst tillfällen, — Zehra rodnade här, tänkande oå Bernards frieri — men sade äfvex då: Han måste, ehvad än det må kosta mig, blifva en edlig och aktad man.