kufva den. Hon förklarade, att hon aldrig kunde räcka bonom sin hand; och aldrig skulle vedergälla sin ädle välgörare för hvad han gjort för henne d-rigenam, att hon skille honom ifrån hans familj och satte en fläck på hans namn. Er far blef härigenom blott häftigare, och på knä besvor han henne, att blifva sin. Hon råkade i den förfärligaste ångest. Icke säker på sig sjelf, sökte hon för ögonblicket lugna honom genom obestämda yttranden. Åntagande dessa som bifall, kallade han henne sin älskarinna, sin brud och gl henne sitt porträtt. Redan samma dag reste han åter till Bordeaux, för att träffa anstalter till brölloppet. Zilla lefde i den förfärligaste ängslan och hade en svår strid att utkämpa med sig sjelf. Det berodde på henne sjelf att blifva en älskad ung och rik mans maka; men bon sade.sig tillika, att denne man skulle blifva af sina anhöriga utstött som en Paria, så snart de erforo att han gift sig med en zigenerska. Nej! ropade hon, hellre död och allt elände, än att blygd och skam skulle genom mig träffa den älskade. — Hon beslöt att fly från Nantes. Men hvarthän? — Denna fråga afgjordes dock plötsligt, då just vid nuvarande konungens anträde till regeringen en trupp zigenare, som numera icke förföljdes, drog igenom Nantes. Vid deras anblick återvaknade alla den första barndomens glada minnen i Zillas hjerta. Det gamla, vanda språket och ziutrans glada toner rörde henne ända till tårar. Det stod nu klart för henne, att zigenaren vore den ende verkligt frie, att civilisationen vore blott ett lysande slafveri. Hastigt hänförd, beslöt hon att sönderhugga sitt ödes knut derigenom, att hon förenade sig med sina gamla stamförvandter. Hon försvann oförmodadt ifrån Nantes, blott medtagande er fars porträtt och bans bref. Man trodde stt hon omkommit vid en promenad på stranden af Loire. En längre följd