Den goda, den ädla! inföll Barnard. Hurt kan jag tacka henne för allt hvad Loa gjort för mig — och äfven er, kära Zehra, som nu räddat mitt lif? , Ni kan det, herr Bernard! ropade Zehra lifligt. Ni kar det, om ni följer den hädangångnas anmaning, att vara — en man. Niär icke sjuk, herr Bernard; lemna er säng. En mjeltsjuka, alstret af ett löjligt missförstånd, har bemäktigat sig er ande. Det tillhör en man att modigt bekämpa så väl inbillningar, som lifvets verkliga onda.n Bernard blefdjupt gripen aff Zehras ord. Han nästan blygdes, då han såg i hvilken förblindelse han varit fången. Om än ban till en del tillskref det Zillas kärlek till det hemlighetsfulla, så insåg ban dock nu, hvilken karakterssvaghet den gamla tilltrott bonom, då hon, för att kurera den, användt ett så utomordentligt och i sig sjelf löjligt medel. Avnu samma dag lemnade han sjuksängen och inom några dagar hade han återvunnit de förlorade krafterna. Han såg Zehra ofta. — Hon hade kommit till Paris för att besöka sin far och sina bröder, hvilka genom Bernard nu befunno sig i en lycklig ställning. Bernard gjorde äfven allt, för att förmå Zehra att med sin man bosätta sig på någon af bans egendomar och der antingen lefva sorgfritt af en årlig Pension, eller ock välja någon lönånde sysselsättning. Nej, herr Bernardb, sade hon då leende och skakade på hufvudet. Min man och jag hafva begge något af örnens natur — eller om denna bild synes er för anspråksfull — af Pyreneernas gazells. Insperrar ni den förre i en gyldne bur, den sednare i den blomsterrikaste park, så skola begge rikta ögonen emot hemlandets höjder, sörja och förtvina i det rraktfulla fångeiset, Såsom dessa, kunta äfven vi icke um bära den fria och friska bergsluften., Då hon sade detta, hade Shennes blixtrande