ZILLA OCH ZEHRA) BERÄTTELSE Ar C. v. WACHSMAN. Ett belt år förgick, under hvilket Bernard alltid efter föreskrift egenhändigt matade den bonöm anförtrodda hönan, utan att han haft anledning att anlita hennes mystiska orakel. Nu inträffade en sådan. En förnäm man sökte hos honom ett lin affyrabundradetusen livres och erbjöd derföre som pant en betydlig landtegendom. Vilkoren voro så fördelaktiga, att Bernard härigenom först kom på tanken, att något eget förhållande råste vara med den erbjudna säkerheten, emedan mansen annars på annat sält kunnat förskaffa sig penningarne. Hastigt föll det honom nu in att fråga Bijon, Det var mera nyfikenhet att se huru djuret skulle förhålla sig, än tron på dess siareförmåga, som bärtill förantedde bonom. Då nu hönan satt framföre honom för alt Erhålla det vanliga kornet, sade han, enbgt föreskrift: sBijou skall jag lemna herr de R— linet å fyrahundratusen livres, eler icke? Flan räckte henne nu de noga räknade trettioen hvetekornen med högra handen, Fågeln syntes genast blifva orolig, utstötte några skråckande ljud, rörde lifligt de röda ögonen, uppreste fjädrarne och återflög till sil! mörka gömale. . Bernard var öfverraskad, och på visst säl! obehagligt stämd. Denna känsla föranledde bonom dels att genast sönderrifva ett bref, hvaruti han antydt berr de R-— att han vare wenägen att ingå i affiren och dels att inhemta ogare underrättelser. Under de två följande garne erfor han nu efter ansträngda forskgar, att herr de R— icke var berättigad. iutan vissa fränders samtycke förfoga Cfver Ja A.B. JG 4985, 196, 200, 201, 205, 205 och 208