unge lättsinnige köpmannen Bernard. Han gällde för den försigtigaste och kunskapsiikaste financier i hela Peris. Men med dessa egenskaper kontrasterade dock den af Lvarje barn i Paris om underhönan kända sagan, hviiken på det narraktligaste sätt blef förändrad, förstorad och ända titl det otroiga omgestaltad. At ban icke talade med någon om detta föremål, bidrog ock att öka ryktet derom. Vände man sig till bans fru, så förnekade hon al!deles icke hönans tillvaro, berättade hvad hon visste, nemligen att hennes man emott2git den till vård af en afliden bekant och sedan vant sig vid djuret, som föröfrigt hade flera sällsamita egenheter. Med denna enkla förklaring åtnöjdes man icke och hönan var och förblef en busdemov, om icke Lucifer sjell. År förgingo emellertid. Bernard hade redan vida öfverskridit medelåldern och bans femtionde födelsedag nalkades, då en omständighet tilldrog sig, som på bonom gjorde djupt intryck. Bernard hade dag efter dag blifvit mera tyst och melankolisk; hon syntes lida, Felieite som med passion älskade honom, bönföll att få veta hvad som oroade och plågade horom. Hon förvånades då ban ändtligen angaf en orsak, som under andra omständigbeter skulle synts henne löjlig, mer nu på det högsta bedröfvade henne. Bernard sade henne, att han vore öfvertygad om sin nära förestående död. Han trodde sig hafva genom itskilliga trfarenheter kommit till visshet om det irnerligaförbållandet som ägde rum emellan hans existens och den af Zilla emottagna talismanens, den svarta hönens. Sädanv någon tid hvarken åt eller drack dena, hon blef för hvar dag svagare och ban motsåg hennes död. TIntäffade den, så vore det ett förebud till hans, ty bans öde tycktes vara oski!jakiigt fästedt vid detta (djurs tillvaro. Felieit6 förskräektes öfver hvad den älskade