-— Det vill synas, som om franske presidenten Louis Napoleons resa till provinserna haft på honom en helsosam inflytelse, att döma af de tal han hållit i Strasburg och Lyon, och hvari han efter en lång tid af tvetydighet å oyo afgifvit ett högtidligt löfte att vilja respektera konstitutionen. Huru detta löfte kan komma att hållas må vara en fråga för sig, så omspunnen som han är af reaktionära rådgifvare, hvilka han dessutom sjelf tyckes före trädesvis söka. Men löftet är ändå alltid godt för nationen att hafva tills vidare. Med anledning af nyssnämnda tal, (hvaraf det vigtigaste innehållet äfven är meddeladt i Aftonbladet) har Le Siecle några politiska betraktelser, som äro af serdeles intresse, och hvilka vi ansett förtjena att meddelas i öfversättning:! I Förenta Staterna, hvarest den sjelfskrifne presidentkandidaten var den man som genom sin klokhet och sitt svärd grundlagt fäderneslandets oafhängighet, den man som på ett majestätiskt sätt undanbedt sig konungavärdigheten, der kunde konstitutionen förklara att en president kunde återväljas hur många gånger som helst. Detta var ett sätt att visa sitt förtroende och en artighet mot general Washington. Denne odödlige medborgare, hvilken med sin orubbliga redlighet och enkelhet uträttat vida större saker än de största genier, har geaom sin klokhet godtgjort de amerikanska konstituanternas oklokhet. Genom sin vägran att såta sig för tredje gången återväljas till president, har Washington modifierat sitt lands konstitution. Efter det exempel som var gifvet af general Bonaparte, och då man nyligen haft en restaurerad monarki, som varat 44 år oaktadt ett fall som: man trott vara definitivt, — borde då 1848 års konstituerande församling hysa samma förtroende som Förenta Staternas kongress? Man svare oss med handen på hjerta!! Det är möjligt att hr Louis Napoleon Bonaparte af vår första republikanska församling icke rönt så mycken sympathi, som han väntat sig. Men må ock herr presidenten ihågkomma tvenne omständigheter: den första att man redan den tiden trängde sig på honom med de råd, som han med rätta berömmer sig att icke hafva följt; den andra att om den konstituerande församlingen till viss grad fruktade den förklarade arfvingens val, så sökte den derföre icke att usurpera på framtiden. — Terminen för en möjlig revision af konstitutionen har blifvit utsatt till tredje året af hvarje lagstiftande församling. Genom ett sammanträffande, som ingen kunnat förutse, upphör presidentens och den lagstiftande församlingens makt på en gång, så att man icke kan inse huru det utan att våldföra konstitutionen blifver möjligt att revidera densamma i så god tid att Louis Napoleons återväljande kan göras lagligt. Skall det då för kejsarens brorson vara en sådan olycka att åtminstone för en tid åter inträda i det privata lifvet, då han genom sin undergifvenbet under folkets skrifna suveränitet skulle visa verlden att lagen i Frankrike är mäktigare än alla intriger, beherrskar alla ensidiga, amlitiösa sträfvanden, de må nu utgå från partier eller enskilda personer? Vi vilje icke uppväcka någon farhiga hos republikens hr president, då vi påminna honom, att om Napoleon, i stället för att låta utvälja sig till konsul på 10 år, sedermera till konsul på lifstid och slutligen till kejsare, icke bade uppretat alla sina rivalers äregirighet och ända till raseri uppsporrat de gamla dynastiernas sårade stolthet, så skulle en så stor man icke hafva slutat sina öden på S:t Helena, under tillsyn af en engelsk fångvaktare. Den tappres mod låter snarare hänföra än hejda sig genom åsynen af hotande faror, genom utsigten på äfventyr. Det är till hr Bonapartes för