ingenting, just derföre att lagstiftare, -å500 franes som å 25, icke hafva och icke kunna hafva någonting att säga? Ludvig Filips verk skulle dock blifvit ofulländadt, i hans förvaltning skulle fattats något, om han icke slutligen träffat en sig värdig minister. Det var Guizsi, om hvilken fiender och medtäflare sammansiämmande vittna att ingen passion, om ej kanhända maktbegäret, någonsin har nalkats honom. Ren, som sin mästare, midt i simma offers pöl, kunde denne store förförare på sig lämpa Psalmistens ord: Synden bafver icke kommit mig vid — vända till mig hinner ej korruptionen. Han ensam begrep styrelsens mening, han ensam var Ludvig Filips vän, likasom A pemantus hos Shakspeare var Timons. Ja, du var sublim, du store statsman, du store man, när du vid banketten i Lisieux djerfdes uppenbara hemli gheten af din makt, genom en skål åt korruptionen! Ja, dessa tegitimister, dessa radikaler, dessa oppositionens puritaner, dessa jesuiter, dessa statsekonomer, voro inför dig ett ömkligt pack, trälar åt sin sinnlighet och sin högfärd, och som du visste att du med litet guld, litet glitter, kunde förmå till bvad helst du fann lämpligt. Dina besoldade sedolärare voro gamla skökors älskare, dina snillen hade invigt sig till lyxens och iastens tjenst; men dräggen af deras orenlighet pöste blott i dina spår och nådde icke dig.