lenna svaghet. Ändtligen föll ett mig in, buru icke fullkomligt svarande emot min önkan: Bijou skall företräda mitt ställe, skall olifva er Egeria.n Den gamla sade två ord på zigenarspråket och den fula, svarta hönan, hvilken som vanigt satt i sin vrå, kom plötsligt som en stormvind flygande och satte sig på Zillas knä. Bernard förskräcktes ovilkorligt. Om han stt ögonblick förut trot!, att den gamla börade fantisera i feberyra, så kände han sig nu frestad att anse henne för en hexa och den ohyggliga hönan för hennes husdemon. Zilla syntes gissa hans tankar; hon skakade på hufvudet och log på sitt vanliga sarkastiska sätt. Jag ber er, herr Bernard, att taga Bijou med er och väl vårda det lilla kräket. Det skall ej lända er till skada, eller ådraga er någon olägenhet. Bijou är väl uppfostrad. Hennes näring består af hvetekorn och vatten. Det skall förefalla er underligt, fortfor hon efter en stund i ironisk ton, att jag skänker er en höna och rekommenderar henne i mitt ställe som rådgifvarinna. Ni kan, om ni så behagar, ifrån två synpunkter förklara detta. Först kan ni tänka, att jag är så tillgifven det arma djuret, att jag vill försäkra det om En god skötsel, och sedan kan ni äfven antaga, att zigegenarne tro på själavandring och att jag sjelf hoppas genom Bijou vara hos er, till dess min ande återg.r i verldsanden., Vid dessa ord såg Zilla på Bernard med sällsamt uttryck. Han visste icke, om han skulle anse hvad han hörde för allvar, gyckel, eller vansinne. Ni lofvar mig alltsån, fortfor hon, att till minne af mig väl behandla fågeln, och dagligen med egen hand räcka honom födan. Men detta får endast ske med venstra banden. Vill ni åter, för någon vigtig sak, veta den mening, hvilken jag skulle yttrat, om jag vore personligen tillhands, så räcker ni Bijou trettioen hvetekorn, men med högra handen. Åter djuret, så kan ni utan betänkande företaga, eller bifalla saken; men äter det icke, så vänta tre dagar med utförandet af ert förslag eller att