satts gäller: att sammanskrapa mynt och söka nöjet. Den moral, som vunnit öfvervigt under Ludvig Filips hägn och ännu hyllas, tillstyrker för öfrigt: att icke hafva mer än en hustru, vid äfventyr att sättas på galererna för tvegifte, men tjugo frillor om man kan; att duellera på värja och pistol, vid äfventyr att heta kruka; men att icke slåss vid äfventyr af åtal för dråp; att slösa och njuta på hvad vilkor som helst, men dervid se noga til att all sakfällning undgås för medlen. Nöjet är nu det yppersta budet ilagen; ingenting högre erkännes. j För att i detta kaos återfinna någon bestämd och bindande moral, någon som erkänner lydnadspligten mot den rättmätigt stiftade lagen, utan att biott af tvång underkasta sig den, måste samhället förnyas från roten till toppen. Men på det att så skulle kunna ske, måste all den murkenhet och röta, hvarur det orätta uppspirade och hvarmed det göddes, gå under fullständigt. An en gång: den furste, som drog försorg om denna stora förberedelse — var ban sjelf omoralisk, derföre att ban oförskräckt arbetade på det enda nödvändiga: på förgängelsen af de gamla fördomarne, på det utslitna samhällsskickets upplösning? Må man ej förgäta att vid bestämmandet af hela slägtets angelägenheter bestå skälen icke i ord, utan i handling; att bevisen här äro erfarenbetsrön, att grundtankan (noumöne) här framträder såsom verklighet (vpphenomånep). Ludvig Filips kalielse var att ådagalägga att vårt konstitutionella system är negationpernas negation, en fulländad utopi, likasom vårt kejsardöme och den gamla legitimiteten. Statsman och praktisk man framförallt, ordar han icke, utan handlar. Vår parlamentariska statsgrund anfaller han genom förförelsens makt; vår monarkiska princip afdagatager han genom en karrikatyr: genom sitt sätt att utöfva det så kallade medborgarekonungadömet, det enda som hans samtid medgaf. Samma omstörtningsverk har träffat vår katolicism. Hos ett folk, som icke studerar mer än vårt — hvad uträtta väl hos det Encyklopedisterna, Voltaire, Rousseau, Dupin, Volney, Lessing, Kant, Hegel, Strauss, Feuerbach? En million tjocka böcker binna icke på ett sekel ändra åsigter ens hos fyratusen läsare. Försynen griper saken an på annat sätt: hon låter egoismen träda upp mot dogmatiken; och slutföljderna blifva ögonskenliga för hela verlden. Vågom att säga det: moralens man var just Ludvig Filip, derföre att han var sitt tidehvarfs man. Må ordet korruption icke göra oss tveksamma; detta ord, så förfärligt för våra osunda samveten, var just moralitetens namn under Julistyrelsen. Så ville chartan; så hade Försynen bestämt i sitt eviga råd. Ludvig Filip var den ende man inom Europa, som på nitton år aldrig föll ur sin roll: också lyckades honom allt under denna långa tid. Han undgick konungamördarnes kulor, riktade af blinda tankar och vacklande händer; ban qväste faktionerna och intrigerna: hatad af dem alla, förtrampade han dem och trotsade deras djerfhet. Sjelf vek såsom herrskare, och såsom throninnehafvare i saknad af all tjusningsförmåga, var han ändå den ödets man, inför hvilken verlden bugade; i söndringen mellan de principer, mot hvilka han hade att strida, låg hans kraft. Huru kortsynt måste man ej vara, för att icke märka det djupa och vidtowfattande i en sådan roll som hans! — Huru? Ludvig Filip skulle man kunnat kalla en lågsinnad bedragare, en usel gnidare, en själ utan redlighet, en egennyttig krämare, en platt talare, utan att han haft ännu lägre handtlangare? Hans ministrar hafva bekänt det, hans exministrar utspridt det, Frankrike vet det, gatpojkarne upprepa det; ingen, ingen har för honom ett ord af aktning qvar. Lafayette, Dupont de PEure, Casimir Perier bafva ömsevis utropat, på damernas!i la Halle språk: den skurken bedrager oss! Och detta har räckt i aderton år! Allt hvad Frankrike ägt ädeit, Jefnadsfriskt, oförskräckt, har upplösts af denna frätande förmåga; allt bar hemfallit åt förgängelsen: men ändå — i aderton år har Frankrike icke rest sig deremot. Och nu, då han fallit: nu, då republiken har ecras Vinfame,, nu röjer Frankrike saknad efter honom! Skulle allt då icke vara slutadt ännu?... Nej, för mitt fosterlands ära skull, för franska namnets skull förmår jag icke tro på en sådan makt hos det onda. Denne man, som j påbörden er orättfärdighet, som j anklagen för edra ömklighe: ter, är i mina ögon de förvridna samvetenas Attila, den revolutionära rättvisans sista gissel Att nedbryta sjelfständigheter, omstörta öfvertygelser, att nedbringa allt till en beräkning öfver vinst och förlust, på det att en n) teori om myntets begrepp måtte förkunna åter uppståsdelsens stund och rätt: det var Lud: vig Filips värf, hans ära. Hvad jag hör anföras emot bonom om småaktiga syften, smutsigt svek, hvardaglighet, sqvaller, smaklösbet, frasmakeri, ångerköpt välgörenhet och medgörligt hyckleri — allt detta synes mig glänsa af ironi och fintlighet. Kan ran t. ex. hitta på någonting mera krossande för er parlamentariska pratlystnad, än dessa trontal som sägs ers SNETT SETS E TENESENEEESEEE ESE ly AA ann Fl tb mig in