ror af honom sjelf och af hans egen vilja. Honom befaller ingen monark, han är sin egen jurste, sin egen regent. Fri som luftens fågel, drager han öfver länder, strömmar och haf, och stannar eller går, efter sitt godtfinnande. Ni, br Bernard, kan icke uppskatta dessa känslor. För att förstå dem, måste man hafva erfarit dem. Det gifves starka själar, för hvilka intet på jorden kan förliknas med dessa känslor, och som försaka utan betänkande alla de lysande fördelar, som annars erbjudas dem. Min dotterdotter Zehra, min älskling, hör til dessa. För henne är jag alltså obekymrad; hon behöfver blott min välsignelse. Min ande, min hela själ är uti och med henne. Mel mina andra barnbarn är ett annat förhållande. De äro mer eller mindre svaga, och skola tryckas af lifvets bördor. Emottag för dem och deras understöd detta skrin. Det innehåller ett tusen louisdorer och en guldkedja. Den sednare tillställer n min ålskade Zehra, om hon någongång skulle ivfinna sig hos er. Hon skall förakta guldet, men kedjan, som ett minne af mig, skall för henne vara dyrbar. Med de tusen louisdorerna understödjer ni de andra barnbarnen. Men ni säger dem icke att penningarne komma ifrån mig. Gif dem aldrig mer än två louisdorer på en gång. Men skulle någon af gossarne visa sig ovärdig den stam han tillhör, jag menar, skulle ban blygas för den och vilja ingå i något borgerligt yrke, så öfverlemnar jag till er att med penningarne grunda hans bosättning. Detta, herr Bernard, hvad heträffar de mimas framtid. Nu till er egen framtid! Denna, jag tillstår det öppet, gör mig långt oroligare. Ni har, mera genom lycka,; än förtjenstfullt sträfvande, blifvit rik och förnäm. Nihar väl samlat någon erfarenbet och äfven aflagt en del af ert lättsinne, men i det hela är ni ännu svag och fåfång. Jag har varit er rådgifvarinn2, er Egeria, och ni behöfde mig ännu. Ei fru kan icke ersätta mig. Hon är svag, som ni sjelf. Jeg tillstår att denna omständighet! bekymrat mig, och att jag mycket öfvertänkt men utan att finna något egentligt medel emot