behöft appellera till sitt husorakel. Han betraktade likväl Bijou som en lyckosam talisman, ty allt hvad han företog gynnades med ramgång. Egen liga orsaken låg likväl dernti, att mgen vågade konkurrera med grefve de Caubert, ledamoten i hemliga rådet, som ur sjelfva källan och först kunde erfara de vigtigaste statshbemligheter.. Under sådane omständigheter gällde han för en af Frankrikes mest betydande män, och var lika mycket ärad, som afundad. I sitt såväl offentliga, som enskilda tif skilde Bernari sig emedlertid föga ifrån bufvudstadens öfriga bankirer. Han förde ståt, men utan att slösa, och gällde för välgörande, utan att bortkasta penningar till ovärdiga. Härvid fästade salongssqvallret icke synnerligt intresse. Men detta väcktes på en gång, då ryktet spred sig, att Bernard fattat en hemtighetsfull böjelse för en gammal ful och rugsig svart höna. Åt denna egnade han, som åt en fetisch, en egen dyrkan, och hönan förvarades i en bur af idel guld. Ingen annan än grefven vågade nalkas henne; vid solens uppsång förrätiade ban sin bön framföre buren och matade djuret med egen band. Den obildade klassen i Paris — isynnerhet de, hvilka Bernard afslagit penninglån — påstodo sig nogare känna förhållandet. De sade: att hönan vore den onde fienden sjelf, åt hvilken grefve de Caubert förskrifvit sin själ, emot. det att han under koniraktstiden skulle öfverhopas ned rikedom, glans och an eende. Detta vore ock orsaken, bvarföre köpmannen Bernard s:isit så högt. Man skulle fikväl en gång med fasa förnimma, att djefvulen, när terminen vore slut, en vacker dag for al med honom. Att åfven i Paris funnos en mängd förståndiga menniskor, som Jogo åt dessa rykten, förstås af sig all. Men då etmellertid dessa erforo, att prarer icke var alldeles bemtadt ur lafien, utan att en sådan böna verkhgen fanes och stod has Bernard i särdeles gunst, så berraktade de aken blott sam en komisk nyck, en vurm, sm man måste förlåta den annars så kloke gannen. (Forts. följer.)