senerskan. I dag fann han sig dertill föranlåten. Han berättade henne allt, utom hans böjelse för Zehra och den underbara anledningen, hvarföre den gamla anförtrott honom hönan. Hvad det seduare angick, sade han bott, att den gamla fattat en besynnerlig kärlek tiil djuret och att han som ett minne af henne emottagit det. Felicite sade, att hon nu erinrade sig, att bon hört talas om zigenerskan Zilla, såsom begåfvad med profetisk iörmåga, men att hon aldrig sett henne. Detta förekom Bernard så mycket sällsammare, som Zilla så noga kände fröken de Cbhamans. Följande dagen begaf han sig åter tili den gamlas boning. Hon hade aftonen förut aflidit och eniigt hennes förut bestämda uttryckliga förordnande, var hon redan vid solens uppgång af familjen begrafven, i en närbelägen skogslund. Hon hade förbjudit, att på sin graf resa något minnesmärke; men för att igenkänna stället lät Bernard derpå plantera två unga popplar. Han tillsade familjen, att så ofta någon af dem behöfde hjelp och understöd, vända sig till honom. För att på bästa sätt efterkomma den gamtas vilja beslöt han, att anvisa Bijou en egen ptats i sin våning. Han lät törfärdiga en messingsbur, så sior att en menniska deruti kun: nat rymmas, och ställde den vid fönstret i sitt skrifrum; men till hans förundran, trifdes icke hönan der, utan uppsökte sig alltid det mörkaste hörnet i rummet, bakom en skärm. Först då Bernard satte buren dit syntes Bijou tillfreds. Här satt fågeln hela långa da: gen, och Jem? ade, ehuru dörrarne stodo öppna, icke oftare bl n, än då Bernard ropade namnet: Bjou. Då kom hönan flaxande, satte sig på hans knä och förtärde de hvetekorn, som han efter föreskrift räckte henne med venira banden, och såg på bonom med de röda ögonen så förståndigt, att Bernard var nära frestad alt tro på en metamorfos och att Bi jun vore Zitlas andra jag. Bernards affärer togo vid den tiden allt lyckligare fart och han hade icke en enda gång