———————.nnÅ — i En karakteristik öfver Ludvig Filip. Ibland de märkvärdigaste karakteristiker, som ännu hafva blifvit uppdragna öfver Ludvig Filip, är utan tvifvel följande, som på samma gång gör rättvisa åt den numera aflidne furstens personliga egenskaper och tillika på ett skoningslöst sätt tecknar hufvuddragen i hans offentliga karakter eller bestämmelse så som representant af ett slags öde, såsom verkställare af en del af den rörelse, somm ligger i den stora verldsplanen. Framställningen, ehuru skarp, är så genialisk, att den säkert skall läsas med nöje. Den lyder sålunda: Likasom den 18 Brumaire (då Napoleon förjagade den lagstiftande församlingen) beh fdes en man, för att upprätthålla den vacklande revolutionen, likaså behöfdes år 1830 en man, för att fullända det gamla systemets förfall; Ludvig Filip var denne man. Granska honom närmare: han är öppet och samvetsgrannt förstörare. I sin enskilda lefnad oåtkomlig för förtalet och oklanderlig, förderfvare af andra, men oförderfvad sjelf, vet han hvad han vill och hvad han gör. En förfärlig kallelse har fallit på hans lott; men han efterkommer den; han fullföljer sitt värf med hängifvenhet och framgång, utan att störas af någon gudomlig eller mensklig lag, utan alla samvetsagg. Till andras samveten håller han nyekeln i sin hand; ingen föresats mäktar motstå honom. Åt statsmannen, som talar med honom om landets behof, bjuder han ett stipendium för en uppvexande son; den katolske presten, som ordar om kyrkans behof, befinner sig, till sin bestörtning, oförmärkt inne på ett samspråk om sina väninnor. Samveten stupa på Ludvig Filips segerbana lika talrikt, som soldater på Napoleons; kejsaren skakades ej af blodbadet; Ludvig Filip röres ej vid själarnes förtappelse. Napoleon, beherrskad af ett öde, som han anade utan att begripa, gaf lugnt signalen till millioners slagtning; men var han väl derföre något vidunder i menniskoskepnad — någon Nero, någon Domitianus?... Ludvig Filip, allvarsam familjfader, sedlig enherrskare öfver sig sjelf och bland de sina, stod likasom i förbund med afgrunden till andra ätters förderf; inför Gud och verldshistorien står han dock ansvarsfri. Om uslingar, för en syssla, en titel, afsvärja hvad de inom sig nödgas erkänna för dygd, rättvisa, heder, så äro synden och vanfrejden deras. Men han: statens öfverhufvud, det förderfvade samfundets representant, Försynens redskap: hvari åsidosätter väl han moralens bud? Befalla de honom ej att rödja dessaåt för gängelsen hemfallna samveten undan från framskridandets bana, der de ligga i vägen? Blef det ej hans kall, att genom alla honom tiillgängliga medel underlätta skickelsens fullbordan? Häfderna och eftertankan säga oss gemensamt att moralen, ehuru orubblig till sitt väsen, omskiftar i sina former. Hos kristendomens första bekännare påbjöd den all enskild egendoms öfverlåtande åt församlingen; hos martyrerna att offra sitt blod för bekräftelsen af en tradition; i ett följande tidskifte att med eld och svärd utrota saracener, kättare och kommunister. År 1793 bestod moralen hos oss i förkastelse af konungamakten; tio år sednare i hat emot folkmakten; tio millioner röster intygade att sådant var det rådande tänkesättet. I närvarande ögonblick är kyrkan i misskredit och filosofien tveksam; folksuveräniteten, representera i! af mer eller mindre behöriga ombud, går som i ett töcken; lefnadsreglorna hafva råkat i fullständig förvirring; allt hos dem är godtyckligt och ovisst; blott en enda grund