Aftonbladet – 7 september 1850, sida 1

slog henne till er maka, nemligen karaktersfasthet, felas äfven henne helt och hillet. Bernard besökte nu den gamla ofta, oaktadt hennes straffpredikningar. Gamla Zilla hade läng? varit illamående, och snart visade sig att hennes siudom, bestående i daglgt aftynande, var obovir. Del är mis här, br Bernards — hon kallade honom aldrig annorlueda — ,att ni i dag k OM ) Dessa ord sade hon med svag röst, i det hon vinkade horom att sätia sig jemte henne och hennes matta öga ovanligt midt bvil:de på honom. Vi se hvarandra i dag för sista gångenn, sade bon stilla. Om ni icke kommit, hade jag sändt bud efter er Nej, moder!, ropade Ben:rd med djup rörelsa, pni tår icke di! Vi hafva läkare, och det måste gifvas medel ..o Det gilves isga. Jag känner att jag dörn, a böt honom den gamla. WVen:tro icken, tiliade hon, gladt lecde, vat jag fruktar för döden. Den är för mig en lävge eiterlängtad vänn Under det hon side dett, fattade hon ett litet skrin, hvilket hon öppnade och uttog ett försegladt paket, som hon lade j-mte sig. Hr Bernardn, sade hon sedan i lugnaste ton, pjag måste tsla med er om de minss framid, och sedan om er. I begge dessa hänseenden hyser jag al. varsanvva bekymmer. ffvad imiaa fränder angår, så hr jig altid verit sf den menin, alt den enda lyckliga, fria och sjelfständiga menniskan är — Zigenaren. Ni skall finna det a löjugt, men ni är iatagen af fördom och kan icke dömmi deröfver. Z:genaren är lyck is, ty han bar så få beho; han är fri, tY han bar Ingen herre, och ban är sjelfständig, ty han her intet hem. Allt hvad hanär eller icke är, allt hvad han har eler icke har, be