Aftonbladet – 7 september 1850, sida 1

ansågs för en af Fravkrikes mäktigaste ban kirer. Emellertid inträffade en för Bernard fördelaktig omständigbet. Louvois, som aldrig varit hans vän, ehuru uppmärksam och förekom: mande han alltid visat sig, afied vid denna tid. Ministerns efterträdare skattade Bernard desto högre, ju mer äfven han var nödsakad alt begagna: sig af hans råd och hjelpkältor. De! regnade nu på honom äreställen och ynnestbevis, och icnan ett år förgått var han medlem i konungens konse!j och grefve de Cu bert. Felicite, som svärmiskt älskade sia man, var öfverlycklig genom dessa utmärkelser. Hon skulle väl utan dem älskat honom lika mycket; men hon såg nu med en viss fröjd, huru hennes anförvandter, hvilka bitiills föga velat veta af köpmannen Bernard, sökte ingå de vän skapligaste förtindelser med kungliga rådet, srefven och riddaren de Caubert. Liaväl kostade detta bittre firbåtl nde Bernard stora för uster. Snart :nmodade bonom den och den afsigkomne adelsmannen, äfven personer med låsga nawn och tilar och riddare af höga ovdnar, alt jord: icgställa deras i förviviing råkade förmögenhetsomständigheter, och ala åheropade ig derpå, alt de voro med honom bestägade, Bernesd h.de förut aldrig diöxst om ut han hade en sådan skara at kusiner och införvasdter. Hans natur iga g dhet och ännu eke alldeles butsde littsione förmåd!e honom utt hjelpa der ban kunde, och hade han någon sång låtit alltför lätt bänföra sig, så kunde han vara beredd på en strävg straffpredikxen af den Jan a Zilla. ,Det vore icke underligt, bruksda hon då ropa, om vi för ert lättsinna en gång måste vandra med stafven ur ert hatetl. Er fru parde åtminstone vara klokore, men jag har nisslagit mig på henne. Hon har flera goda ;genskaper, men just den för hvilken jag före