Aftonbladet – 4 september 1850, sida 3

valiern Bernard anläggningarne i detalj och genomgå med honom hela planen. Adieu, chevalier! Det har varit mig kärt att se er. Konungen vinkade till den på något afstånd stående kammarherren ach denne till en lakej, och två minuter derefter inhöljde monarkens bortrullande vagn bankiren och artisten i en sky af damm. Bernard var vågot bestört öfver den så hastigt afbrutna audiensen. De anmärkningar hav hade att göra Lendtre lönade på intet sätt der möda, som denne gjort sig, när han hemtade planen. De inskränkte sig till några komplimanger och ett fullständigt gillande af det storartade företaget. De känslor, som ledsagade Bernard på hemresan, voro af ganska skiljaktig natur. Om han än befann sig i ett slags feberyrsel öfver den vederfarna ofantliga nåden, så verkade dock tanken på att låna ut tolf millioner utan garanti som ett kylande pulver. Vid hemkomsten gaf han Felicit, som oroligt väntade hobom, utförlig del af hela tilldragelsen. Hon såg deruti blott den omätliga äran, och beträffande lånet trodde hon, att medel och utvägar väl torde finnas, att utan fara och förlust arrangera det. Bernard fann den följande natten omöjligt att tillsluta ögonen. Först emot mor gonen föll han i en kort men orolig slummer. Han uppsteg sent och satt ännu vid frukosten, med tungt hjerta tänkande på sitt besök hos Louvois, då en betjent tillställde honom en af en gosse lemnad förseglad breflapp. Han bröt den och fann blott två nästan oläsliga rader. De lydde: oo Kom till mig innan ni går till ministern; ni är annars förlorad. Zilla. Äfven detta vet hon,, sade Bernard med bestörtning. Huru hon skall. knota och bannas! Men vet hon någon utväg, så vill jag gerna fördraga allt.