Aftonbladet – 3 september 1850, sida 3

Hur kan ni vara en så bar , taga edra barn då ni är stadd i ett så olofligt ärende, för att äfven göra dem till tjufvar ? frågade polismästaren. Vi äro i den ytterligaste nöd oeh hafva knappas trasor att skyla oss med; men barnen visste af ingenting, försäkrade modren. Då husru Lundqvist på fråga äfven upplyste, det hon hoppades att snart få gossen i skomakarlära; samt att en jungfru lofvat att emottaga och draga försorg om flickan, yttrade polismästaren, att han skulle afsända hustrurna sjelfva till arbetshuset, ifall målseganden, som ännu icke vore underrättad om stölden, läte sin talan förfalla; hvaremellertid Lundqvist och Hammerin vid hemtnings äfventyr ålades att till nästa förhör härom sig i poliskammaren inställa. — Sistl. gårdagsnatt anträffades af polisbetjeningen en drucken matros, liggande på gatan och 8å bodig i ansigtet, att han var oigenkännelig. Mahnen transporterades till polisvaktkontoret, der bån fick afsofva sig ruset, sedan han af fältskär blifvit förbunden. Vid med honom i går anstäldt färhör, kunde han icke redogöra för huru han erhållit det sår i ansigtet, som varit nära att kosta honom hahs högra öga. Han kunde endast påminna sig att hån varit ione på en krog; men icke i hvilken trakt af staden den varit belägen, samt att han uppvaknat på vaktkontoret. Målet fick bero på ny anmälan. — Trenne unga sjömän, som sistl. fredagsafton något upprymde kommo från ett gladt lag, råkade 2:ne af de nya poliskommissarierne, Norman och Thomasson (förre stadsgevaldigern) på Norra Smedjegatan, hvarvid en af sjömännen tilldelade den ena poliskommissarien, Norman, en knuff. I anledning deraf blefvo de uppkallade till poliskammaren. Vid förhöret härom medgaf den sjömannen, som anfallit Norman, genast förhållandet, anhöll om ursäkt för sin öfveri!ning och bad att få erlägga plik ten. Sedan polismästaren tillkännagifvit beloppet, nemligen 435 rdr bko för gatufredsbrottet och en knuff, snmärkte Thomasson att sjömännen äfven borde pliktfällas för fylleri. Voro de rusiga? vände polismästaren frågande till Norman. Det kunde jag icke märka,, svarade denne med ett godmodigt leeade. Saken stadnade alltså vid de förstnämnde böterna. — En tjenstflicka här i staden, som i våras kommit från Norrland, hade gjort anmälan om i poliskammaren, att en sjöartilleristenka vid namn Pettersson (som sagt sig äfven vara från Norrland och ämna på hösten dit återvända, samt i anledning deraf tillbjudit sin tjenst att-medtaga helsningar, o. s. V., och som på nämnde sätt innästlat sig i tjenst flickans förtroende) på åtskilltga sätt bedragit henne. Vid härom i dag anstäldt förhör berättade tjenstfickan, att hon en dag kommit att omnämna för enkan Pettersson att hon en längre tid varit illamående. Pettersson hade då förklarat, att hon på mycket enkelt sätt kunde bota alla sjukdomar och serdeles denna, samt frågat flickan om hon ej egde en guldring och en silfverpenning. Då flickan lemnat Pettersson båda delarna, hade Pettersson tagit en linnelapp, den hon format till en påse, uti hvilken hon lagt ringen och myntet, hvarefter hon igensydt påsen och på ett band hängt den om flickans hals, med förklaring att påsen icke finge öppnas förr än efter förloppet af fjorton dagar. Till tacksamh t derför hade Pettersson erhållit en yllesjal; men då flickan 8 dagar derefter, under hvilken tid enkan Pettersson nägra gånger gjort besök, genom stöld förlorat större delen af sina kläder, samt för stölden misstänkte Pettersson, hade hon uppsprättat den påse hon bar på halsen, uti hvilken hon i stället för sin egen guldring och silfvermyntet endast fann en gammal ring af messing samt en tvåstyfver, samt sedan efter denna upptäckt begifvit sig till enkan Pettersson, hes hvilken hon igenfunnit en själ, som försvunnit med de öfriga kläderna. Enkan Pettersson nekade i början till alltsammans; men medgaf slutligen förhållandet, utom hvad stöl der af kläderna beträffade. Ringen påstod han sig först hafva tappat bort, men uppgaf sedan att en arbetskarlsenka vid namn Sundvall, som var boende i närheten af Johannis fattighus, mottagit den och gömt den. Enkan Pettersson affördes i häkte och målet uppsköts på några dagar, för enkan Sundvalls inkallande. — Förleden vecka gjorde polisbetjeningen åter beslag på den mycket kände biribiklubb, som hålles af förre kyparen Rooe. Såväl denne spelhusvärd, som de fleste af de vid tillfället innevarande perso nerna, hafva vid förhören erkänt sitt deltagande i spelet. Målet är ytterligare uppskjutet. Afven har polisbetjeningen gjort beslag på några nya, s. k.enskilda spelklubbar, som hållas af arbetare, gesäll!er och betjenter, hvilka bjuda hvem de råka upp till sig på en sexa, hvarefter kille spelas. De fleste förmena vid förhören mycket spotskt, att killespel icke är förbjudet; men då grannarne klagat öfver det oväsen och slagsmål, som alltemellan uppstår nattetid på dessa klubbar, så torde saken icke aflöpa ansvar slöst. — I anledning deraf, att i gårdagens referat angående målet emellan hr Franz Sjöberg och kongl. sekreteraren Hellberg (Posttidningens utgifvare) origtigt uppgifvits, att åtalet handlade om en efter Örebro Tidnoing i Positidningen reproduccrad uppgift vatt hr Sjöberg skulle hafva gratis skickat vissa nummer af Folkets Röst, deri baron Hamilton angreps, till baronens arbetsfolk i Nerikev, få vi här meddela den rättelse, att nämnde uppgift alldeles icke innehåller hr Sjöbergs namn. Hr landsh. Nermans tegel-leverans till cellfängelset i Halmar. För någon tid sedan omnämndes i Aftonbladet, att hr justitiekansleren, som ansett en a landshöfdinge-embetet i Kalmar gifven tillåtelse åt länets höfding, hr C. U. Nerman, at å landshöfdingebostället Skälby anlägga ett tegelbruk, vara stridande mot gällande författ