Aftonbladet – 2 september 1850, sida 3

net Samuel Bernard vara allmänt aktad och stå på egen grund, än låta sig inkastas isvärmen af en nybakad adel. Tro migp, slöt hon, den enfaldigaste landtjunkare hånler öfver er, om ni köper er en titel; han höjer på axlirne om ni köper er landtgods, med hvilka en sådan är förknippad, och kommer aldrig att anse er för sin like. Ibland adelskasten skall ni betraktas, som en renegat betraktas i Turkiet. I ansigtet skall man kanhända säga artigheter, men på ryggen drifva gäck med er. Jag ber, herr Bernard, tvinga alla menniskor att högakta er derigenom, att ni förblifver hvad ni är — en borgare.n Den unge mannen lofvade allt hvad den gamla ville och skulle i dag lofvat ännu mer, sedan han nu lyckligt undgått att behöfva nedslå ögonen inför Zehra. Med dubbelt lättare hjerta, än han kommit, återvände han till staden. Fyra veckor derefter var bankiren Samuel Bernard gift med fröken Felicit de S:t Chamans. I afseende på den unga fruns själs och hjertas egenskaper hade han gjort det lyckligaste val. Den gamla hade icke bedragit sig. Felicit var god, förståndig och älskansvärd. Å sin sida älskade hon sin man med passion. Denne var ock af fullaste bjerta tacksam emot den gamla Zilla, som föranledt hans val, cch ofta frågade han henne, huru hon kommit på tanken ait föreslå honom Felicit till maka. Hon log då vanligen, utan att svara; men då ban en gång var enträgnare än annars, betraktads hon honom meden genomträngande blick och sade: Om jag meddelade er de helt enkla motiverna, så skulle ni ändock icke tro mig; ty menniskan öfverser merendels hvad som närmast ligger framför hennes fötter. Ni kan alltså antaga, att jag erfor det på öfvernaturlig väg; men den kan jag för er icke närmare an gifva. (Forts. följer.)