Aftonbladet – 2 september 1850, sida 2

alader, sade han missnöjd till sig sjelf, under let han tryckte sig in i ett af vagnshörnen, ör att icke se Zehra, i händelse han skulle nöta henne på vägen till staden. När allt .ommer omkring, är det icke annat än en in rig, för att påtruga mig en giftlysten qvinna. Men: nej! Huru kommer jag på denna tanka, sedan jag redan har den gamla att tacka för så mycket? Har bon icke alltid visat sig som en förtröfflig rådgifvarinna? Hade jag väl utan henne erhållit generalförpaktningen? Var hon icke synbart rörd, då hon nyss talade med mig? En ezennyttig qvinna skulle jubiat högt öfver mitt beslut att gifta mig med hennes barnbarn, men hen afvisade det genast. Det gör icke en vanlig qvinn2. Bet är verkligen orätt af mig,, fortfor han. vatt icke hafva obetingadt förtroende till en så bepröfvad väninna. Har hon icke alltid visat sig sann, trofast och af en öfvermensklig förutsägningsförmåga? Jag bar varit orättvis, och enklaste sättet att godtgöra det är, att jag punktligt båller mitt ofte — och går på operan. Jag är också bra nyfiken att få se un: derdjuret i nummer sexton! Att det ej skall behaga mig, det förhindrar, om icke annat, den ilskliga Zehras bild.n Under sådana tankar kom Bernard hem till sitt. Zehra stod oupphörligt för bans själ, men med denna bild förenade sig nu den hundklippande zigenaren, och så sökte han för första gången att slå den älskade flickan ur sinnet. Besynnerligt nog var Bernard i dag en fjerdedels timma tidigare än vanligt på väg till operan. Ankommen dit fann han att det skulle dröja en stund innan representationen började. Han träffade en vån och gick af och an sam: talande med honom. Flera personer inträdde under tiden i salongen och lemnade den åter. Hastigt gjorde hans vän honom uppmärksam på två fruntimmer, som gingo förbi dem. Ser du der, fröken de S:t Chamans? Är bon icke förtjusande? hviskade han. Bernard såg upp. Det var Felici6 På et år hade han icke sett henne och då blott för ett ögon