Aftonbladet – 2 september 1850, sida 2

ter ett ungt fruntimmer, jemte ett äldre. Det är det förra jag menar. Huru? Ni har med henne talat om mig? Saken tycks vara uppgjord er emellan på förhandn, sade Bernard ovillig och förnärmad. Nej! svarade zigenerskan, lugnt betraktande honom. Ni har ju icke lemnat mig uppdrag dertiil och att sköta någon giftermålsbyrå har aldrig varit min sek. Kan det emellertid lugna er, så förklarar jag härmed vid min heder, att jag aldrig vexlat ett ord med damen i fråga. Jag vet blott, att hon är god, skön, älskvärd och för er ett passande parti. Dessutom har hon god tanka om er — bättre än ni kanhända förtjenar.n Och allt detta vet ni så noga? Får jag fråga se M Nej, herr Bernard, det skulle icke leda till något, afbröt honom den gamla. Ni kan ju tro att jag drömt det, och i stället för att deröfver bråka ert hufvud, gjorde ni väl uti att öfverväga, om ni vill följa min anvisning eller icke. Tro migp, tillade hon, med en viss ton al rörelse, jag merar väl med er och har nu en gång satt migihufvudet att göra er lycklig. Vid de sista orden räckte den gamla honom banden. Bernard hade aldrig förut sett henne så vek och upprörd. Jan, sade ban, fattande den räckta handen, jag har redan i så olika och vwigtliga angelägenheter erfarit ert deltagande, som jag nästan kan kalla moderligt, att det skulle förråda den siörsta otacksamhet, om jag icke alltid erinrade mig det. För att visa det, vill jag se damen, hvarom ni talat, om än hon, som jag är fvertygad, aldrig kan komma mig ati glömma er dotterdotter. — Gör det, herr Bernard,, sade den gamla, vänligt leende. Jag ekulle icke känna menniskor, och er i synnerhet, för att icke vara öfvertygad, att ni efter fyra veckor skall tacka mig, som afLållit er ifrån ett obetänksamt steg. Efter några ytterligare ord aflägsnade sig Bernard. Jag hade icke bordt lofvaå henne att gå på operan, för att se den person, om hvilken hon