Aftonbladet – 30 augusti 1850, sida 3

bäst, att vi genast fråga Zehra.n Innan Bernard hann svara, ropade den gamla några ord, på troligen indostanskt språk, och ögonblickligt inträdde flickan i hyddan. Hör, barn!s sade den gaml2, med ironiskt leende. En stor lycka förestår dig. Du skall blifva en rik och förnäm fru; skall bära sidenrober och guldkedjor; kan till och med, om du så behagar, låta frisera och pudra håret. På sköna, mjuka soffor får du sitta, uppassad af talrik betjening, och behöfver icke mera för några liarder sjunga på Pont-Royal. Med ett ord, herr Bernard har den godheten att vilja gifta sig med dig. Knappt hade den gamla slutat, förr än Zebra utbrast i skratt. Men snart blef hon ovanligt allvarlig. Jag vill tro,, sade hon, betraktande än den unge mannen, än mormodren, att herr Bernard gifver mig det vittnesbörd, att i mitt uppförande emot honom icke legat något, som kunnat ingifva honom en så underlig tanka.n Herr Bernard!s inföll nu den gamla i en mildare ton, hvaruti ett spår af rörelse syntes ligga, ;har säkert mycket kämpat med sig sjelf, innan han kommit till detta i sanning äfventyrliga beslut, och att icke med tacksamhet erkänna detta, skulle å din sida vara en stor orättvisa. Öfverlägg derföre väl, hvad du ämnar göra; utbed dig, om du så anser nödigt, betänketid, och säg honom sedan din mening. Huru kan ni så tal2, käraste mormor!, ropade Zehra lifligt. eJag skulle låta innespärra mig i ett hotell! Jag skulle icke mera fritt få ströfva igenom skog och mark — icke mera få sjunga till min zittra! Alllefnadsfröjd vore ju då för mig förlorad. Men detta tal — jag vet det, var aldrig ert allvar, herr Bernard, Dessutom vet ni ju. ..n Här tystnade Zebra hastigt och den gamla tog åter till ordet. (Forts.)