så Mycket, som att lasarne allagsnat sig nål , stadsfiskalen antågar; hvilket dock för dem måste vara det lättaste i verlden. Nej! de behöfva icke det: de sitta qvar helt stilla). När stadsfiskalen inträder, helsar han mildt. Afver läsarne stiga af höflighet upp och buga sig, samt bedja hr Hultgren sitta ned. Likväl fortfara de icke nu med gudstjensten eller med bibelförklaringar, sjunga icke, och uppläsa inga bibelspråk, af hvilka några möjligen kunde vara obehagliga för en statens tjensteman at! höra; med ett ord, de göra alldeles ingenting, de : endast förblifva på sina stolar i hr Hultgrens åsyn. Skall han nu helt plumpt och per emtoriskt utdrifva sådana belefvade menniskor, som ej göra värre än sitta tillsammans? Eller lättare: kan han lagligen skilja dem åt? Han kan gå hyggligt tillväga och börja med den frågan: hvarföre de äro tillhopa? samt derpå bedja dem aflägsna sig. Och derpå kunna de lika hyggligt svara honom; att de äro på besök hos värden, samt ämna stanna. Om de vilja, kunna de äfven säga hr stadsfiskalen, att saken alls icke angår honom, och att de ej behöfva svara honom det minsta, än mindre rätta sig efter hans tillsägelse att bortgå; ty likaså visst som en kronans betjent eger att upplösa oloflig sammäånkomst (d. v. s. en, som 1:o blifvit olagligen kallad, t. ex. sockenstämma, utlyst utan laga former, obefogade möten på offentliga ställen, 0. s. v.; samt 2:o på hvilken något olagligt förekommer, t. ex. slagsmål, privat gudstjenst, lasteligt tal om konungen, eller jannat förbjudet); likaså visst är det, deremot, att han ej eger åtskilja personer eller skingra ett sällska;, som på intet sätt befinnes olagligt (den omständigheten att hafva påhelsat en person i hans hem, är det icke; och att under tiden sitta på hans stolar utmed hans väggar jeller i ring kring bans bord — det enda, som fiskalen vid sitt besök i sammankomsten finner — är det lika litet). Hvad skall då br Hultgren vidare göra? Lagligen ingenting. Det enda och yttersta han kan företaga till konventikelns förhindrande, är att blifva qvar hos läsarne hela tiden; emedan de ej i hans närvaro lära bållasin privata gudsijenst, och alldeles icke heller behöfva det. Men huru länge skall då stadsfiskalen dröja der? Hela dagen. Dock — vid nattens början får han väl gå? ty också han behöfver sotva någon gång. Alltså aflägsnar han. sig vid mörkrets inbrott med en melankolisk afskedshelsning, och läsarnes värd ledsagar honom till dörren med en glad bugning. Konventikeln, som måst afbrytas, börjar nu så gerna sist som först, och kan gerna fortsättas hela natten; typersoner, intagna af religiöst nit, efterfråga litet att vaka ett eller annat dygn. Men. huru våga de det? utropar kanske någon: stadsfiskalen, som endast börtgått på lur, kan ju genast återkomma? Godt och väl; han må återkomma. Samma uppträde förnyas då, som nyss beskrefs. Om han ej vill omaka sig, kan han skicka stadens vaktmästare att sitta inne hos läsarne. Det blir dock alltigenom sak samma. Läsarne, som alltid äro höflige, kunna bjuda stadstjenaren ett par stnörgåsar med salt kött och ett glas svagdricka eller vatten ur S:t Eriks källa, för att dermed fördrifva den ledsarmma na ten hos dem. Följden blir endast någon tråkighet å ömse sidor. Vidare intet. Och ingen kan heller begära, att stadsfiskalen eller stadstjenaren skola repetera dylikt hvarenda dag. De måste väl ock skola sköta sin tjenst i öfrigt? Fördenskull blifva läsårne som oftast alldeles cförbindrade att hålla sin privata gudstjenst; och de skola i, verkligheten blifva det alltid, emedan säkert ingen stadsfiskal vill utsätta sig för att sitta som en narr ibland dem hela timmar igenow.! Sålunda ske ofelbart de olofliga sammankömsternan, oaktadt all den anbefallda tillsynen: Men — säger man — stads:fiskalen måste val ej hafva svårt att skaffa sig vittnen på de:sa olagligheter, utan ait sjelf närvara dervid då. det är klart att ingenting visar sig? -Tvifvelsutan. Men hvad blir deraf? Vittnen förmå ingenting uträtta till hindrande; de kunna endast omtala och bestyrka någonting förelupet. Detta står visst i stadsfiskalens makt att begagna — nemligen till beifrande af ett redan händt, d. v. s. till åtal (hvilket han iär ej tillåtes anställa); men omöjligen till det olagligas förebyggande (hvilket är det enda han här får). Kortligen: det han kan göra, det skall han icke; och det han skall, det kan han icke. Amnet återkommer således oupphörligen till sin utgångspunkt, som är, att då stadsfiskalen ej! ger beifra konventiklarne, så har han ock in-! senting att uträtta med hela sin noggranna ! tillsyn. Likväl bör man anmärka, att stadsfiskalen lock har något att göra: han skall nemligen nkomma med förnyad anmälan om vidare olofigheter inträffa. Det måste erkännas, att på lenna anmälan kan befallning från högre ort lutligen komma om åtals anställande. Men vårt är att inse skälet, hvarföre en sådan beallning skulle meddelas då, när den icke skett au. Konventiklarne i Upsala hafva redan föriggått flera år och otaliga gånger. Detta be-, fras ej, och anställarne varnas icke en ging.lc Antag nu, att de göra om dem igen, och på !1l E Å r j j ntet sätt värre. Obeifrade, som de äro — wvarföre skulle de icke förnya gerningar, som ,efunnits så oskyldiga, att de ej en gång blifit varnade för dem? Finnes anlednirg att ramdeles åtala dem för enahanda sak? Knspvast. Troligt är det också icke att sådant ker. Hade icke af särskilda orsaker (se nelanföre) läsarne varit omhuldade, så hade ej itgången blifvit sådan vid detta tillfälle; och af amma orsak är det påräkneligt, att den icke heller lir annorunda en annan gårg. Läsarne kunna åledes vsra mycket lugne; och allmönheten! Ar nog deraf erfara följderna bide här och nnorstädes. i Vi hafva, xemplet antagit sjelfva extremer, eller att lä arne inom sjelfva Upsala stad fortfara att h som man ser, i det ofvan anförda