Aftonbladet – 13 augusti 1850, sida 3

Måndeg före:ager undersökning derom, eburu sjelfve de missfirmade personerna ej velat föra någon klagan häröfver. (Insändt.) En liten förklaring i anledning af rättegången om våldet å Drottning Victoria. Uti en från Tiden i Aftonbladet för den 2 dennes influten artikel, kallad Robert Pater, anmärkes såsom väckande en svensks förvåning: 1:o att lindringen i straffet förklarades ha sin grund icke deruti, att mannen var vriden, utan i aktningen för hans familj, och 2:o att den anklagade ej fick en enda fråga, icke ens den, hvilket motiv han haft för sitt orimtiga dåd Vi hafva ingenting att säga derom, att både svenskar och öfrige nationer härvid erfara förvåning, utan vilja blott lemna en liten förklaring. Hvad det sistnämnde förhållandet beträffar, må anföras, att den anklagade aldrig inför engelska domstolar erbåller någon mera fråga än den: vär ni skyldig eller icke skyldig? (Are you guilty or not guilty) hvilken inför assisrätten ställes till honom sedan anklagelseakten, som förut genomgått stora juryns pröfning och gillande, blifvit för honom uppläst. Svarar han då icke skyldig, företages ransakningen inför lilla juryn; men den tilltalade står hela tiden i sin afstängning eller loge, som en orörlig bild, utan att yttra ett ord; endast sjelfva faktum undersökes och ransakas af de båda advokaterna, kronans och den anklagades, genom alla möjliga vittnens och upplysningars framdragande pro et contra, allt under domarens ledning. Svaras skyldign, dömer domaren utan juryns hörande. Under nuvarande regentinnan har till och med nyligen utkommit en författning som säger, att då någon af hennes maj:ts undersåter för gröfre brott häktas och ställes inför fredsdomare å landet eller polisdomare i stad (Magistratle) hvilket i engelskan aldrig är kollektivt, utan blott betyder underdomare) som vanligen i första hand förhöra de brottslige, skall denne domare genast tillsäga den anklagade, att han alls icke behöfver bekänna något om sitt brott; men att allt, hvad han säger, kommer att antecknas, och gälla såsom bevis emot honom. Ref. hörde en gång ett mål förevara, vid samma domstol der Pate dömdes, hvilket förut, som vanligt varit hos polisdomaren, och, som denne ej får afdöma såkallade ransakningsmål (triable cases), remitterats till nämnde 2ssisrätt, dervid förekom, att polisdomaren glömt gifva den anklagade nämnde föreskrifne varning, och denne yttrat: jag tänker ej uppehålla målet, utan vill genast erkänna mig skyldig (plead guilty), men då den anklagade kom inför assisen, svarade han: icke skyldig; och hans advokat yrkade att käromålet skulle för denna formalitets (varnirgs) uraktlåtande helt och hållet förfalla. Juryn förklarade dock skyldig och han dömdes utan afseende härpå. Detta förfarande är i sanning förvånande för den som hört huru en anklagad examineras både hos oss och i andra länder. När man talar vid engelska jurister om huru der tillgår, får man vanligen till svar, det är ju detsamma som att börja med att tro det den anklagade är skyldig, hvilket icke låter höra sig här i England,. — — — Oaktadt ett sådant ransakningsförfarande, undslippa dock skälmar sällan, ty derför har man sörjt genom jury — — Hade makarne Manning blifvit lagförde inför svenska domstolar och kunnat uthålla med sitt nekande, så hade de blott blifvit bekännelsefångar. Hade Attarpska målet ransakats inför engelsk jury, så hade säkert mer än en blifvit fälld. Hvad första anmärkningen beträffar, eller att skälet för en lindrigare dom för Robert Pate skulle vara aktningen för hans familj, så må nämnas, att domarens tal vid domens afkunnande sällan anses innefatta skälen för domen, utan merändels blott betraktas som en förmaning till den anklagade o. s. v., och domsskälen blifva ått söka i lagen och ransakningens innehåll. Så vidt ref., som hört både ifrågavarande ransakning och många andra inför engelska domstolar, kan minnas, föll anförde yttrande af domaren icke såsom ett skäl för domen, utan han tillade endast vi vilja således skona edra aktningsvärde föräldrar från den vanära som åtföljer edert piskande., Den nya författningen stadgar nemligen att, för dylikt attentat, skall brottslingen jemte deporteringsstraff, offentligen piskas. Insändaren menar härmed blott att istörstal, korthet göra klart hvad som hörer till grundprincipen för engelska brottmålsprocessen. ( Jurist. le — NN (Insändt.)