— I tidpingen Upsala meddelas af ett ögonvittne följande berättelse. om det uppträde : Upsala vid missionären Gitzlaffs dervaro, som förut varit berättadt, men hvilket i den berättelsen hade gilvits en färg, såsom skulle det varit riktadt mot den aktningsvärde fremlingen sjelf. Detta har ej varit fallet, utan säge: förhållandet vara helt annorlunda. Så talar be: rättaren: pNärvarande vid Gätzlaffs föredrag, kunna vi försäkra, att detsamma följdes med största tystnad och uppmärksamhet, utan att hvarken fånar eller rusige syntes till, än mindre störde det eller talaren. Mer sedermera, under anteckningen för missionssakens befrämjande, inkom verkligen en rusig, illa känd qvinna, som frågade efter Rådman H. och som, att dömma af hennes yttrande, tycktes i församlingen, helst den till stor del utgjordes af läsare, se en af deras vanliga konventiklar bärstädes, hvilka såsom bekant, äro högst inpopulära här på platsen. Hvarken stadsfiskalen, som redan afgifvit rapport om hela förloppet, eller veterligen någon annan härstädes, känner att denna qvinna blifvit skickad in, såsom PT. har sig bekant. Endast den största okunnighet kunde ock förvexla sammankomsten med en vanlig läsarkonventikel, hvilket dock nu tydligen har skett. Från Ecclesiasticum beledsagades hr Gitzlaff af vice pastor Rundgren m. fl. och, så långt ref. kunde se dem, sökte ingen derunder på minsta sätt missfirma talaren. Men när hr Gätzlaff sedermera i hr rådm. Henechens, collega Recos, v. pastor Sparrmans m. fl:s sällskap gick att bese orangeriet, skola några få öfverlastade personer med o!idigheter för Jläseri antastat icke hr Gilzloff, utan htr H., R. och S. m. fl. uti bibliotheks-parken, gifvit S. dessutom cen spark, der han kom ensam ett stycke efter det örtiga sällskapet, samt kastat stenar efter dem, hvaraf en lindrig tangerat R:s rockkrage. Personerna lära varit så rusige, att minsta försök af de missfirmade att afstyra ofoget, skulle hafva lyckats, och derföre bordt göras till skandalens förekommande, om iman annars ej ville affektera. martyrskap. Så långt om oväsendet. Nedkomna -på Orangerigården, vägrade en gammal qvinna i professor Wahlenbergs tjenst hr Gitzlaff att så sent på dagen få bese örtagärdens blomster, då G. tecknade sitt namn å ett kort, som tillsändes professorn sjelf med förnyad och ursäktan de anhållan. Derå skall dock prof. och Ridd. Wah lenberg till budbäraren gilvit ett något besynnerligt afslag i ungefära ordalag, att han väl visste Gizlaf vara en stor österlänning, som i China möjligen kunde få se solen gå upp och ner, när han ville, men så vore ej i Sverige; och som solen nu vore nergången och ej här gick upp mera i dag, kunde G. omöjligen nu få skåda bomprakten. Klockan var dock blott ungefär 9 cch alla menniskor i rörelse, hvarjemte trädgårdsdrängen stod bredvid med nycklarna färdig att beledsaga hr G., om det ej blifvit honom förbjudet. Man anhöll nu, att, till undvikande af de rusige förföljarne, få gå trädgården uppföre och ut genom den öfre trädgårdsporten; mon äfven detta förnekades. Att pöbelförnärmelsen på nå