Aftonbladet – 12 augusti 1850, sida 3

rade bringan på hans adjutants häst, hvilken störtade med sin ryttare. Ehuru Vendeerna med högsta ansträngning bemödade sig att rädda sin officer, så blef detta omöjligt. Hästen hade störtat öfver honom, och innan de hunnit befria honom ifrån denna börda, haie de blifvit tillbakaträngda af fiendernas bajonnetter. Flera fiender föllo nu öfver Rigodier och ryckte honom fram undan hästen. Så snart han rest sig upp, något bedöfvad efter fallet, kände han några bajonnetter på sitt bröst. Han undansköt dem med handen, men såg i detta ögonblick en lyftad gevärskolf öfver sitt hufvud. Endast trängseln hindrade honom ifrån att krossas, emedan hans angripare fruktade att träffa någon af kamraterna. Hastigt ryckte Rigaudier uret ur fickan. Tag det! ropade han till soldaten, som hotade att nedslå honom. Vendeehund! svarade denne, i det han kastade uret på marken och söndertrampade det. Jag vill ha ditt blod — och icke ditt ur. Huru, borgare! Du vill döda en värnlös? ropade i detta ögonblick en klar stämma. Mannen är vår fånge. Der borta äro beväpnade fiender! Du har rätt, borgare Delrieu! sade soldaten, efter hastig besinning. För öfrigt skall guillotinen göra kort process med banditen., Då Rigaudier vände sig om, såg han general Canclauxs adjutant jemte sig. Huru! ropade han, synbart förskräckt. Är det du, Charles Delrieu? Skall jag bafva dig att tacka för lifvet? Delrieu syntes lika mycket öfverraskad och betraktade Rigaudier ett ögonblick stillatigande. Hans drag mörknade. Det var en tillfällighet, herr de Rigaudier! sade han dystert. Ni har mig icke att tacka för något. Jag kände er icke.x Hastigt vände han den fångne ryggen. Sergeant!s ropade han; för fången till staden! Du ansvarar för att han icke misshandlas.