Aftonbladet – 12 augusti 1850, sida 3

oakom höjden herr de la Rigaudier, och för let hit; sade la Roche Jaquelin till sin unge idjutant, som genast sprängde derifrån. Efter några minuter kom en lätt sammanrängd trupp, barfotad och med stormsteg öfser höjden. Den bestod af kraftfulla, solbrända nän, hvar och en beväpnad, med en stark, ernbeslagen påk. Om jag flyr, så döden mig; när jag framycker, så följen mig; faller jag, så hämnas nig! ropade la Roche Jacquelin. Framåit, nän och ynglingar från Boccage! Der är fienlen I, Dieu le veut! Dieu le veut! ropade en ung nan i andlig drägt, som tågade i spetsen för hopen, med ett krucifix i handen. Dieu le veut! ropade alla; vindsnabbt störjade de nu ned för kullen och emot batteriet, hvilket, som en volkan, sprutade eld från den motsatta höjden och mötte dem med en skur af kartescher. Ehuru den väg Vendeerna togo snart var betäckt med lik, framträngde de dock ända: till kanonerna. Två af dessa blefvo ögonblickligt tagna, kanoniererna dödade och la Roche Jacquelin redhögg med egen hand den kommenderade officeren. Hela batteriet skulle blifvit taget, om icke nu en bataljonskolonn, med general Canclaux sjelf i spetsen, framilat med fälld bajonnett. På något afstånd följde en annan kolonn. Ehuru ursinnigt Vendeerna läktade, kunde de dock icke motstå denna öfvermakt. De började att retirera, men så, som lejonet viker, stadnar och skådar sig omkring, för att inyo angripa. La Roche Jacquelin, alltid fäktande midt i trängseln, som en forntidens riddare, uppeldade de sina till fortfarande strid. ,Sigten alla på den röda näsduken! ropade en af de blås officerare. Det är en af rebellcheferna.n Hundrade skott föllo nu mot La Roche Jacquelin ; intet träffade, men en kula genombor