Aftonbladet – 12 augusti 1850, sida 3

Utan att vidare bevärdiga Rigaudier med en blick, sprängde Delrieu bort till stridens hvimmel. Charles Delrieu och markis Armand de la Rigaudier hade ifrån barndomsoch ynglingsåren varit förenade genom det närmaste vänskapsband. Den förres far var advokati Bressuire och hade skött den äldre markisens affärer. Som Delsieu tidigt förlorade sin mor, så emottogs med glädje anbudet, att i slottet Rigaudier låta den lille Charles uppfostras tillsamman med Armand. Uppvuxna till ynglingar, begålvo vännerna sig gemensamt till Pa ris. Här lefde de, som bröder. Allt var för dem gemensamt. Den ena kunde icke lefva en timma utan den andra. Detta förbållafide fortsattes äfven sedan Delrieu beträdt juridiska banan och Rigaudier erhållit plats ibland: les Musquetaires du Roi. Efter någon tid måste de likväl åtskiljas, dä Delrieu nedsatte sig som advokat i Nantes. Revolutionen utbröt nu. Delrieu omfattade den med hänförelse. :De kungliga garderna hade blifvit upplösta, men Rigaudier emigrerade icke, som de flesta af hans stånd. Han begaf sig till sin egendom och, ifrigt tillgifven konungens sak, förenade han sig genast med adeln i Vendee. Hvar och en sökte att vinna sina vänner och bekanta för det parti han tjenade: Markisen skyndade alltså till Nantes, för att förmå vännen att äfven egna sig åt monarkiens sak; men bief på det högsta öfverraskad att i honom finna en ifrig republikan. Han använde föreställningar och böner, för att förmå honom lemna detta parti. Men Delrieu vägrade och sökte visa honom, att man framför allt borde skydda fäderneslandet emot utvärtes fiender. Unga och lifliga, som de voro, kom det snart till häftig ordvexling; markisen sade, att han insupit sina grundsatser med modersmjölken och aldrig skulle strida för pöbelns välde. Delrieu kallade en förbindelse med utlandet för för!räderi emot Frankrike. I största vrede åt