Aftonbladet – 8 augusti 1850, sida 3

vokalförändringar o. s. v.); hvad har lipguisten härvid annat att göra, än att ärligt anteckna och berätta förhållandet? Vore frågan om ett redan i allo utdödt språk, då kunde man tal. om oföränderliga, för evigt konstanta former, nemligen för det språket. I sjelfva verket har man dock knappast något sådant att nämna. När man anför t. ex. latinet, såsom ett språk med konstanta former, så är det allenast emedan man då betraktar latinet under en viss period blott, hvarefter man förklarar detsamma dödt, ehuru det sannerligen fortlefde i sina mång: faldipa utbildningar såsom medeltidslatin och italienska m. m.; samt derunder dels bortka stade, dels ändrade ett stort antal flexioner och andra språkformer. Man kan med skäl fråga hvad kalamitet ligger i allt detta? Troligen ingen; och likaså liten förefinnes i svenskans metamorfoser. Hr R. torde ock svårligen undgå att förekomma litet underlig, då har sid. 261 talar om den nyare odlingens psvaghet för abstrakt enformighet utan erskännande af den individuella mångfalden, så som en fullkomlighet, såsom friheten: högsta pyttringssätty Detta invektiv, hvars anpdemening man nog begriper cch som man flere gån ser hört upprepas från ett visst politiskt håll borde hr R, enligt vårt oförgripliga förmenande, icke hafva låtit komma sin vackra linsuistiska afbandling ti!l last, helst det, utom sir haltlöshet, har inge ting här att skaffa. De ir just inom den nyare odlingen, om någonstädes, som man söker göra den individuells mångfaldens rätt gällande, både inom konst och politik, hvarpå den så mycket omtalade per: sonlighetsprincipens förordande till representa: tionsgrund väl kan anföras såsom ett gansk: talande exempel, alla andra att förtiga. At man inom den nyares odlingen, bekämpa! vissa individuella former (såsom 1. ex. de po: litiska stånden, skrån o. s. v.), och velat hafvs bort dem, häntyder långt ifrån på någon fiendtlighet mot individualismen i och för sig, uta kommer af insigten om sjelfva den individuella mångfaldens och menskliga personlighetens försältande i ännu högre och bättre ställning genom de nyssnämnda formernas försvinnande. S: betyder det ock ingen svaghet för abstrak: enformighet, när man t. ex. gillar läran om allas likhet inför lagen, om undantagsförmåner: och privilegiers borttagande, om kasträttigheters aflysande m. m.; ty alla slag inom der individuella mångfalden äro icke derföre gods och nyttiga; äfvensom icke heller ala slag a likställigbet mellan menniskor innefattar en abstrakt epformighet, såvida med detta uttryck skall menas någonting förkastligt. Då hvarje uppriktig vän af en närmare kän. nedom om vårt modersmål måste önska fort: sättning och slut på br R:s arbete, instämm: vi så mycket hellre häri, som detta verk egent: ligen blir rätt användbart först då när mar besitter det i helhet; enär afdelningarne här mer än i mycket annat, organiskt ingripa : hvarandra och måste förutsättas såsom befintliga alla, för att fullt kunna uppfattas af läsaren och under hans studium stödja hv randra