han hvad nan derai brukat, och beleds3gar delti hela med en kort kritisk redogörel e för sättet. I spetsen för al!a dessa bandskrif er finner man den i Kongl. bibl. med JM 13 sigaerade isländska membraren om 102 blad i qvart, innehållarde hvad i medeltiden förstods med Homilier, att manuskript sannolikt örskrifvande sg från tiden kring år 1150. Det är således en af de allraäldsta iständska baniskrifter, som veterligen nu någonstädes finna-, vid pass 150 år framom de äldste nu kände codices af Eddorna, anmärker hr R. Sedermera följa Isländska Sxgufragmenterna, med sign. AM 7, Henr. Harpestrengs Leteoch Ortebok, Rimkrönikorn2, en mängd med proprier benämda codices (såsom Bureanus, Bi!dstenianus, Vereliarvus m. f(1.); d rpå tryckta verk, såsom: alla lar d-koapslagarne, Konungaoch Höfdingastyrelsen (m:d en temligen utförlig och sirdeles intressant afbandling om denna mirkliga bots upphef och de ijärdas ohka tankar der: om), Banaventuras meditstioner, alla de utgifna Isl S:gorna, Scriptores R.5S., talrika grammatiska arbeten, ordböcker och verk öfver svenskens systeroch slögtspråk, af sådane språkmän som t. ex. Ivar Aasen, Björn Haldorsen, Hall:ger, Grimm, Latham, Gabelentz, Schulze, Richtofen, Outzen, Bosworth. Hvad som trolig.n skall väcka liflig motsägelse hos månge af hr R:s läsare, är hans mot vanligheten stridande method, att begynna hela sill grammaiiska arbete med Verbläran; och inom denra sätta framstäliningen om Konjungatliorerna i spetsen för alltsammans. Han re: dogör på sina ställen för orsaken, hvarföre han valt denna ordning. För öfrigt synes det oss, att, då han3 arbete icke är ämnadt till lärobok i gängse mening, än mindre till skolbok, utan blott går ut på att vara en ordnad samling linguistiska betraktelser cch forskning.r (bestyrkta genom åtföljande rika bilagor, faktiska uppgifter och exempel ur språket sjelf) till de lärdes, eller åtminstone till redan språkbildade läsares tjenst och nöje; så kan utan tvifvel början göras med hvilket ef de grammatiska hufvudämnena, som helst; och verberna, om d2 ock (med undantag kanske af nvaran) ej kunna tänkas utan med förutsättning af cubstentiver, cch på denna grund, eller logiskt, böra följa efter, men icke gå före de sistnämnde, b-höfva de dock i en afbondling af d nm art, der frågan icke är om ordklasseraas genesis ur bvarandra, ell.r om deras logiska ställning inbördes — hvarom kunskapen här antages såsom red.n ishemtad — icke iskttaga en tironisk språkläras ordningsföljd. Hr RB. hear förbehål:it sig att lingre fram afharda den så vigtiga, och i synnerhet för sveaskan genom den mångfaldiga, ofta utomordentligt fint skiftande frändskapen till andra närslägtade språk, angeligna ILjudläran, hvarmed rimåste följa historiken öfver ljudens beteckning, eller Bokslafsläran. Detta diupa ämne skulle troligen de fleste hafva väntat att få se iramför alla andra här behandladt och på ett genomfördt sätt tilfredsställande uttömdt. Men då hr R. uppskjutit det, har sådant måhända skett dels af d t skälet, ati hans studier, efter hvad det vill synas, hittills hufvudsakligen rört sig omkring blott det Etymologiska i språket; dels ock kanske af den anledningen, att hen ännu känt en viss afsmak för alt närmare öfverlåta sig åt en del af linguistiken, hbvari, som mean vet, det största, om ej direkta charlataneri, dock besynnerligaste och ofta tommaste giillfingeri (e t. ex. Göransons Isatlinga o. dyl) berrskat. Emellertid lör man boppas, att hr R. öfvervinner detta obehag, då han bekämpat så mån-! ga andra svårigheter; och man dessutom i den nu utgifna delen finner honom på många ställen, i synnerhet i de mångfaldfga lexikaliska anlöäggningarne, äfvensom i de talrika komparationerna emellan fornsvenska ordformer cch isländska eller gemmaltyska skrifoch stafnipgssält, redan betydligt hafva inträngtiljudoch bokstafverings-frågorna. Ionan hr R. tramställer sjelfva sin konjugationslära, meddelar khan läsaren en inledning, hvari ban uppräkvar de författare, som före honom ugifvit svenska språkläror, ifrån Nils Tjällmen tull C. J. L. Almqvist, med uppgift tillika på deras oka uppställningssätt af svenska konjugationerna. Hr R. bestämnreer sig, til: följe af uppgifna grunder, för fyra konjugationer. Ilan skiljer sg från åtskillige föregångare och bland d mt. ex. Almqvist, som uppställt 3 kopjugationer, endast deruti, att han af 2:dra och 3:dje koni:na (med impf. böjte och päkte,) gör blott en ende, likväl bestående af 2 klasser, hvilka utmärkas gerom alldeles samma karabteristikor (d cch t), som sjelf-l! va de nyssnärda konjugationerna hafva. Fiån Rasks och Grimms systemer afviker hen i konjugationernas antal oc3 o duivgsföljd betydligt; men hin anmärker härvid, att han dervid på intet sätt underkänner dessa auktorer, utan erdast rättat sig efier den mnärvsrande svenskans stälining, då deremot Rask och framför allt Grimm anordnat konjugationerne efter förhållandet i de den gamla verlden tillhörande språken (Mwsogötiska, Forn-Germaniska jemte Forn-Skandinaviska o. s. v.) Hr R. låter så iedes icke den s. k. t:rkav böjuingsformen med vokalförändring och enstafvigt imper:ekt) gå i spetsen för konjugationerna, utan sätter den sist; emedan, så märklig och mäktig än denna flexion varit i det äldre språket, den deck nu, cch redan länge, gifvit vita för den i svesspråket allmänt öfverhandtagande svagan flexionen på —adr, hvilken br R. följ-ktligen, i likhet med de fleste föregående svenska språkiärere, sätter främst bland konjugationerna. Tro!igen skall hvarje lisare anse hr R:s sköj härför grundade. Att han ifrån tyskarne upp— -— — Ar ms mn DS Lr AKTRA AA teg t sjeliva de besynnerliga och temligen oce-l, gntliga benämningarne stark och svag konjusation, må icke förekofima underligt hos en författare, som så länge ceh djupt forskat i Grimm. Det är också likgiltigt; ty, när man N CåNT wat has d md daossR sant åa Ah en äps