ket förslag konsistorium likväl armärkt, att en sak fråga icke egentligen rörer universitetsbildnirgen, ehuru den i sig sjelf. kan vara vigtig och för nationpalbildningen maktpåiliggande. Litteratur. Svenska Språkets Lagar; kritisk afhandiing af Joh. Er. Rydqvist; 1:a band. Sthm 1850, på S. Magnus förlag; 304 sidd. 8:02 rdr: 8 sk. bko. Me Ju mer sällsynta omfattande och grundliga arbeten öfver modersmålet äro, ju mer måste man värdera de försök, som visa sig, att tränga djupare in i detta på en gång svåra och intressanta ämne. Svenska grammatikor finnas nog; men större delen deraf ser man uppstöllda efter den gamla slentrianen, som fordrade alla språks intvingande i latinets former, ungefär som om ingenting vore språkriktigt, eller ens grammatikaliskt rätt, annars än 1 sam-. ma mån det öfverensstämde med latinets språksätt. j Allmänheten känner redan, att ett verk börjat utkomma, kalladt Sven ka Språkets Lager,, författadt af hr Rydqvist, som uncer flere års otium gjort förstudier och samlingar härtill. Från åtskilliga håll hafva några 2nmärkningar förspocts, ait boken icke så egentligen vore en språklära öfver den närvarande svenskan, som ej snarare en språkhistoria, och detta sednare äfven inskränkt till äldre tider blott. Riktigheten häraf kan väl på det hela icke nekas; men då biitills endast 1:a delen skådat Jjuset, måste det ankomma på hr R. sje!f hvad utsträckning han gifver arbetet under fortsättningen, och om han icke då, efter att hafva genomgått svenskans förutvarande skiften, både fullständigt och nöjaktigt skall afbandla äfven det närvarande språket, således gifva allmänheten hvad efter vanligt begrepp kallas en språklära. Säkert är af det bittills synliga, att br R. anlagt arbetet efter en ganska storskala; samt alt otroig möda, mycken tid — och ej min-j dre förlagskapital till utgifvandet — behöfvas för bokens slutliga fulländning. Måtte intet sf allt detta tryta! Djerfhet och företagsamhet äro goda egenskaper hos hvem som helst; litteratören behöfver dem ej mindre än mången; spnan; och beröm härför tillkommer hr RB. i icke ringa grad. Mea icke mindre beröm förtjenar hr Magnus, utgifv:ren, som, uan synlig beräkning af vinst för ögonblicket, vågat sig på ett förlag af d:tta slag, kanhända först i längden vinsgifvande, men altid hedrande2 för. den, som ti!l allmänhetens tjenst utsätter sig för: möjliga uppoffringar. Arbetet inledes med ett 44 sidor långt Företal, deruti man inhemtar ala de källor, hvarur hr RB. öst. Såsom billigt och na-! turligt är, står J. Grimm i spetsen för de he-! roer inom linguistiken, som br R. studerat och följt. Han har likväl ick2 slafvisst gått i Grimms fotspår. Ilan visar snart redan i konjugationsläran, att, ehuru på det hela gillande Grimms system för verberna, såsom grundiigast uppfattand2 och bestämmande do tyska språkätternas (hvartill ock räknas svenskans) flexionsförhållanden och den derpå beroende kovjvgationsindelningen, han docx för det praktiska bruket tillåtit sig afvikelser härifrån, och närmar sig det mera gängse, förut hos oss uppstälda systemet. Man ser således, att hr R. begagnat Grimm mera med förnuft och urskil ning, än med den tillbedjandets oinskränkta vördnad, som eljest bland de lärde sinsemellan icke plägar vara ovanlig, rär de tillhöra samma linie och hyla hvarann. Rask, Petersen och Munch hafva, blar d författare inom brödrafolker, gått närmast föse hr R., ccb utan tvifvel i mycket visat honom vägen. Hvad man synnerligen bos hr R. kör uppskatta, är det erkännarde man ho; honom spårar, att Fornsvenskan ej i alo är ett och detsamma som den s. k. Iständskan, utan, i många fall sjelfständigt derifrån skild, till och med företer tecken af att hafva varit ännu mera antik än den sistnämnda. Denna tanke, som först i nyaste tid uppkommit (eliter, måtända rättast sagdt,å!erväcsts), har tillika gjort språkfor karne uppmärk amme på angelägeuheten att närmare efterspana den egentliga och hör i landet hemmastadda fornsvenskans och medeltidssvenskans genuina beskaffenhet, bestyrkt så vidt möjligt genom språkdukumenter från dessa tider. Svårigheten af dessa under öknirgar bar dock i minga afseerden ökats genom sj-lfva den omständigheten — som också hr RB. påpekar — att svenska fornspråket sedan gammalt varit från den vetenskapliga sidan tillbakasatt; och detta hr till icke ringa grad sin orsak i de ea ling tid herrskande fördomarne för islärdskans alltför sora betyderhet både för Sveriges urhistoria och dess urspråk. När slöjorna nu börja falla och tankarn3i detta hänseende något ljusna, återstår alltid bristen på tillräckliga urkurd:r, hviskas sam!ande ech bevarande försummats under perioder då detta ännu kunnat låta sig göra. Emellertid finnas tillgångar, åtminstone för vissa tider, såsom man t. ex. ser af Svenska Förnskriftsällskapets handlingar. Hr R sjelf bar flitigt cch med berömligt nit tillgodosjort hvad i denna vög stått att begagna, I och för den egentliga bokskriften, som dock ej går särd les långt tillbaka, har ett ansenligt material erbjudit sig, ävensom en stor mängd run krifter af Liljegren prifvit upptecknad cch utgifven; men, detta allt oaktadt, yppa sig ändåv, tillägger hr R., betydliga svårigbeter vid bedömandet ef LA oAonråket 2 Aeock HlJlsn de: oo op