Aftonbladet – 8 augusti 1850, sida 1

en menniska icke anstod honom, hette det genast: Låt hänga den besten! Ännu i går blefvo alla adliges söner it bela furstendömet och alla borgarnes i staden Sagan, som voro under tjugu år, bortförde och som det heter, till Gitschin, för alt uppfostras i krigsskolan, som han der stiftat. Två mina sonsöner voro deribland.n g Den gamle torkade en tår ifrån kinden och begaf s:g med skottkärran vidare. Albert var ängslig oim bjertat, då han tog vägen åt slottet och eftersinnade att hen stod i den fruktansvärde mannens tjenst. Nu först insåg han, i hvilken fara han sväfvat, då han öppet meddeladt fursten, att han befordrat friherrens flykt. Han fann nästan obegripligt, att han ännu lefde, Det varlejonets ädelmod, som hertigen emot honom öfvat. Den nya, Ovanliga omständigheten, att någon helt öppet vågat ylira, att han icke fullgjort hans befallning, bade ostridigt räddat hans lif. Hade fursten på annat sätt erfarit hans beteende, eller hade han förnekat det, skulle han aldrig undgått repet. Dessa och andra dylika betraktelser voro icke de angenämaste; och Albert kom derigenom till det resultatet, att sanningen ofta är den bästa politiken, och han beslöt, att icke blott vidhålla den, utan ock troget tjena sin herre, för alt vedergälla det mot honom undantagsvis visade ädelmodet. I länshöfdingen Grabus von Nechern fann Albert en så inqvisitorisk tyrann, att den stränge, vilkorlige och våldsamme krigsfursten icke kunde önska sig någon bättre. Det var för honom icke blott ett nöje, att strängt utföra Wallensteins befallningar, utan ock att dertill foga de ursinnigaste våldsamheter. Då, till exerspel, många af innevånarne bemligt hade flyktat och etthundradefemtio hus stodo öde, så befallte von Nechern, att åter:befolka dem. Skedde icke detta inom tre månader,