Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 2

som soldat och som stående i hans tjenst. Han försakade alltså, ehuru ogerna, att pryda sig med Wallensteinska fälttecknen. Förnöjd ställde han sin kosa mot Riesengebirges vid horisonten framskymtande fjelltinnar. På fjerde dagen emot aftonen nalkades han den lilla staden Friedland. Alla hans barn domsminnen vaknade i samma mån han närmade sig fädernestaden. Kommen till en liten ekskog, der hvarje träd var en gammal bekant, hade han ännu icke passerat den, då han några steg ifrån vägen såg en tiggare sitta på en sten. Mannen märkte honom icke, ty han hade sina blickar riktade långsåt en utbuggning, genom hvilken det ståtliga slottet i Friedland tydligt framställde sig. Tiggaren satt med hufvudet stödt emot handen och armen mot knäet. Den arme mannen lider säkert nöd, sade Albert för sig sjelf. Jag vill gifva honom några kreuzer. Bättre kan jag icke fira mitt intåg i fädernehemmet.n Närmande sig tiggaren, sade han: Här, vän, en liten gåfval Men orden dogo på hans läppar, då mannen förskräckt vände sig om och han i honom upptäckte ett välbekant ansigte. För Guds skull, ädle friherre, huru kommer ni hit och i denna förklädnad? frågade han förvånad. Den fremmande var, som det syntes, ännu mera öfverraskad än Albert. Han grep hastigt under sin trasiga rock, liksom han der sökte något, — förmodligen ett vapen. Är det du? ropade han sedan. ,Albert Bergman? — ja, i sanning! Gud vare lof! — Han har sändt dig. Du skall icke förråda din gamle herre.n ,Guds förbannelse öfver mig, om jag gjorde det! ropade Albert lifligt. Men hvarifrån kommer ni? Hvart ämnar ni er? jag tror, att ni här icke är säker.