Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 2

som en gång underlåtit bevisa rector schole: den djupaste reverens cch icke vördnadsfullt aftagit baretten när han nalkades, aldrig kunde vänta att erhålla någon af scholares i logi och kost. Detta var likväl en biförtjenst, genom hvilken de mindre bemedlade borgrarne förbättrade sina inkomster. De förmögnare voro cke särdeles vänliga emot honom, emedan han med stolt förakt nedblickade på alla, som icke egde någon lärd bildning. Härvid gjorde han väl, hvad borgareklassen beträffade, inga öfverdrifna anspråk; men i en punkt var han obeveklig och såg deruti ett kännemärke icke lott på bildaing, utan på menniskovärde i allmänbet. Detta tecken var att kunna Latin. Efter denna kunskap uppskattade ban utan tvekan en menniskas värde. Skada att mannen icke förstår latin! brukade han säga, då någon på ett eller annat sält, men ickei detta hänseende, utmärkte sig. Skada, att mannen talar en så god latin,, sade han åter, om någon, som i detta afseende var taktfast, hade begått ett brott eller en dumhet. Om rektorns maka, fru Liboria, var föga att säga. Likväl tillerkände man henne tre goda egenskaper. Den första, att hon var en omtänksam husmor; len andra, att ingen förstod att så smakfullt som hon tillaga de schlesiska nationalrätterna köttkorf och ostkäka; och den tredje, att hon var mor åt den skönaste flickan i hela Goldberg. Den sistnämnda egenskapen var henne framförallt till förtjenst i de unge Goidhbergarnes ögon. Veronika Fechner var ock märkt s och hvad som vill s hon var lika god som skön. Hennes vänliga biygsarohet gjorde henne älskad af alla. Uug och gammal log bifallande, då jungfru Veronika lät se sig på gatan och hvar och en blickade gerna in uti det sköna barnets älskliga onsigte och klara ögon. Ännu kunde hon kallas barn; ty eburu fullvuxen, hade hon nyss fyllt sitt