Egpositionen slutas med innevarande vecka; det var nödvändigt att dessförinnan afsluta denna öfversigt; äfven om sådant icke hade påkallats af dess utsträckning till 12 numror i Aftonbladet. Dess ovanliga vidd torde i någon mån kunna rättfärdigas genom den ovanliga mängden af expositionsartikiar (ända till 335, när de sednast tillkomna inräknas) och genom det äfven ovanliga att på samma ställe se konstalster från hela Skandinavien exponerade. Och ändå har bristen på tid och utrymme nödgat ref. att förbigå mycket, som kanske snarare skulle påkallat uppmärksamhet, än åtskilligt af hvad han omnämnt — stundom mera för sammanhangets. skull. med npågonting närbeslägtadt, än af annan orsak. Om detta förbigående träffat verkliga snillealster, så kan det ieke såra deras upphofsmän; dels derföre att det förträffliga mäktar göra sig gällande ändå; dels derföre, att missnöje med rättvisan, äfven. mot underorordnade förtjenster, är en för det sabhna sniilet främmande känsla, och att protesterna mot andras. konstnärsvärde vanligen befinnas stå i noggrannt förhållande till den egna saknaden deraf. Sådan är åtminstone den erfarenhet, som konsthistorien vitsordat i sekler; den har, t. ex., icke ett drag af konstnärsafund att.anföra om Rafael, Ariosto, Shakspeare, Mozart, Haydn, Talma, Thorvaldsen, o. s. v. Ref:s egen granskning af olika konstnärers lynnen säger honom detsamma; men tillika någonting annat, hvarom stränga konstdomare befinnas af olika tanka, nemligen att det främmande: klandret öfver ett misslyckadt konstverk: ämmualdrig föranledde dess uppholsman att frambringa någonting bättre: att den sanne konstnärn aldrabäst sjelj varseblilver sina misstag, och att den som sjelf