Aftonbladet – 1 augusti 1850, sida 3

af, att redan för 120 år sedan, då Stockholmj var vida mindre till vidd och husnummer (följaktligen ock till eldstädernaås antål), än nu, ansågs 10 vara minimum af Skorstensfejarmä-l stare, som här i staden tarfvades. 1 4789 års kungörelse omnämnas ånyo sotartrakterne, men om skorstensfejarnes antal yttras ingenting, hvaraf bör slutas, att detta skulle förblifva vid hvad 17383 års Sotare-ordning förut stadgat. I 1813 års kungörelse likaså. 11846 års Handt-) verksordninpg säges icke heller något om antalet, men burskapet borttages; om traktindelningen nämnes ingenting; och åt polismyndigheten uppdrages såväl att antaga till skorstensfejare personer, hvilka dertill pröfvas skicklige, och utan inskränkning till antal; som att skilja dem från befattningen, der de icke nöjaktigt fullgöra åliggandet. Betraktar man detta i ett sammanhang, så ser man, att ingen författning lägger hinder i vägen för anställande af flere än 10 Sotare-l mästare, men väl kan anses motsätta sig antagandet af färre. Likväl har under tidernas !opp, för att nu ej tala om förhållandet i andra stadsdelar, detta till exempel på Södermalm blifvit sådant, att nu der endast finnas 2:ne i stället för fyra skorstensfejare. Följden är, att då, enligt de ännu gällande författningarne, husegarne äro nödsakade att, för att få sina eldstäder sotad2, blott hålla sig till den skorstensfejare, hvars så kallade ptrakt han tillhör, gör bristen på konkurrens att denne nära nog kan behandla saken huru han vill. Det är väl sant, att husegarne böra anses hafva laglig regress till polisen, om sotaren öfverstiger taxan eller utför arbetet illa. Men många omständigheter och fall gifv2s, som i praxis försvåra eller omintegöra detta; hvarföre en enklare ock till målet säkrare ledinde method utan tvilvel vore att föredraga. Innan vi med ett par ord yttra oss om denna, skola vi först kasta en blick på Sotartaxan. I 1789 års kungörelse 6 8 bestämmes denna så, att för en skorstens rengörande i öfversta våningen utsättes betalningen till 2 sk.; i våningen derunder till 2 sk. 8 rst., och så vidare 8 rst:s tillökning för hvar våning neder till grunden. I kungörelsen 1813, således ej mer än 26 år derefter, höjdes taxan till den grad, att för skorstens rengörande i öfversta våningen måste erläggas 6 sk., i våningen derunder 8 sk och så vidare 2 sk:s tillökning för hvarje våning neder till grunden. Förhöjningen blef alltså tredubblad! Stod väl detta i något slags rimligt och billigt förhållande till prisernas och lefnadsomkostnadernas stegring under dessa 26 år? Man bör visserligen icke missunna någon sin goda inkomst af den borgerliga näring han sköter; likväl fordrar det allmännas nytta otvifvelaktigt att tagas i betraktande vid sidan häraf. Sotaryrket förutsätter hos mästaren inga långa och kostsamma förstudier, som böra gengäldas; ganska få materialier och till kostnaden obetydliga verktyg tarfvas; arbetets utförare höra; ock till de minst dyrlejda. Månne det då är billigt, att en skorstensfejare skall sitta med sina 4, 6 till 8000 rdrs årlig inkomst, som ställer honom i paritet med statsråder och landshöfdingar, och hvilket omöjliken kan ske utan med antagande af allmänhetens betungande genom en för hög taxa, samt genom bristen på konkurrens. Man kan tänka sig bela saken ganska lätt förmedlad på följande sätt. Det medgifves alldeles, att husegare icke böra hafva rätt att för sotning begagna hvilken person som belst, enär staden då skulle kunna utsättas lätt nog för vådan af elds utbrott genom försummad sotning, eller ett oskickligt och illa verkstäldt arbete i denna väg. Polisen bör således, likasom hittills, utse och antaga sötare (enligt Heandtverksordningens 27 8); och husegare icke tillåtas anlita några andre. Men antalet af dessa approberade skorstensfejare bör vara sförre än nu (mer, men icke mindre än 10); samt staden icke vara indelad i Sotartrakter. Hvarje husegare, han må bo i hvilken stadsdel som helst, bör få anlita hvilken ibland de af polisen gillade och antagne skorstensfejare han vill och anser bäst. För öfrigt skulle de restriktiva författningarne vara de samma som nu; det vill säga, att om, vid af bristande eller dålig sotning timad vådeld, husegaren icke :kan styrka sig hafva uppgjort årskontrakt med någon bland de. af polisen antagne skorstensfejarne, han blir förfallen till den utstakade plikten och skadeersättningen; kan han, åter, visa sig med någon af dem Kafva öfvererskommit om ett sådant kontrakt, blir det denne skorstensfejare (han må bo i hvilken stadsdel som helst), som fastnar för böterna och skadeersättningen. Kontrollen blefve härigenom fullkomligt densamma som förut. Men för öfrigt skulle följden af detta system ovilkorligt blifva, både att konkurrensen tvang sotarne till uppdrifvande af sin skieklighet, påpasslighet och nit (emedan de bäste blefve företrädesvis af husegarne anlitade, med de sämres förbigående), samt att betalningen skulle nedgå. Alltså vunnel allmänheten och yrket förbättrades till sin qvalitet. Att Stockholms sotarmästare härigenom i kanske icke längre kunde påräkna fullt så stora inkomster, som förut, är antagligt; men utan tvifvel skulle de, allt efter sin duglighet i yrkets förrättande, kunna påräkna fullt ut så mycket af sin näring, som borgare i andra yrken hafva af sin. Och detta måste väl få anses nog, enär mera icke kan åvägabringas utan allmänhetens oskäliga tåxerande för ett arbete,l som icke hör till lyxen och således ej kan af den der icke har lust undvaras, utan tillhör det aödvändiga och oundgängliga, hvarföre det ock synes böra lämpas efter hvad allmän billighet tydligen fordrar. (Införes på begäran). l, I veckoskriften: Svenska Familjboken JA 12 sid. 722—723 finnes, under den 6 Mars, af Georg Addom anm mmm Aa am tanalmine henna fån vo