Aftonbladet – 1 augusti 1850, sida 1

lådige ynglingen tänkte icke att följden skulle blifva sådan.n Så är det; och vi — alla hans vänner och anhöriga, som hjertligt hålla af honom, hafva småningom, genom att advocera för honom sjelf mot honom sjelf, lyckats förlika honom med håns anklagande samvete.n Än kungen då?... hvad sade han, då han ick veta att ynglingen lefde?n Hans majestät var glad, som ett barn; och fröjd öfver att icke längre med ångest benöfva tänka på den lättsinnige ynglingen, tänkte han icke eller med harm och förtrytelse på honom, hvilket han väl kunnat göra.n Då var det underligt, att hans majestät icke itergaf honom hans befattning som page.n Han gjorde det som bättre var: han gjorde i0nom till löjtnant vid gula gardet, och det ust för att trösta honom i hans bedröfvelse och söka. skingra hans melankoli; tyn, sade hans majestät, pom han får en tjenst, måste han träget passa på dess pligter och åligganlen, så att han ej får tid att grubbla. Att iter blifva page, duger icke för honom: han skulle då ständigt påminna sig den der aftoen på Haga, jemte dess följder, och det är ust det jag vill han skall glömma. En äkta lansmästare var han visst; men i grunden är an en ärlig, rask och qvick gosse, och jag väns icke längre vara ond på honom, sedan sdet gifvit honom en så skarp tillrättavisning Den gode kungen!, utbrast mamsell Huv. nan. i Ja, han är, i sanning, godr, instämde Sisrid Gud bevare honom M Menn, återtog den förra, fröken talar med å mycken värma om sin kusin, och lik väl tycker jag mig, under våra förra samtal, vafva hört, att han i barndomen för fröken 1tgjorde föga mindre än en plågoande. Ack!v sade Sigrid, tidernä förändra sig och