Aftonbladet – 1 augusti 1850, sida 1

Och han... huru tog han farmodrens död?s --O, på det mest sensibla sätt i värden. Jag trodde honom, i sanning, icke om att ega så varma känslor och jag fann snart hur orätt jag hittills bedömt honom, då jag trott honom vara både lättsinnig och bjertlös. Det förra var han visserligen, det sednare deremot alldeles icke. När han såg den gamla mormodren, hvars enda glädje ban i lifvet varit och hvars hastiga död var ett bevis på att hon förutan honom icke kunde lefva — när han såg henue uppgifva sin sista suck, var han alldeles utom sig af sorg. Jag skulle förgäfves försöka skildra hans beteende vid detta sorgliga tillfälle, nog af att det förbättrade honom för lifstiden Och gjorde honom till en annan menniskan. Men på hvilket underbart sätt blef han då frälsad från att drunkna, såsom han egentligen ämnade?, Åh, nej, det ämnade han visst icke. Den unga, lefnadsglada menniskan var lingt ifrån att vilja så der hufvudstupa komma i dödens rike.n ;Hvad? Är det då icke sannt, att han kastade sig i sjön ? Jo, bevers, ganska sannt. Men som den skalken är en ovanligt skicklig simmare, trodde han sig icke löpa någon fara vid att skaffr sig ett litet kallbad. Han ville blott skrämma kungen, som han fann vara så hård emot honom, DDerföre ho i I XUCh hva 1 Han smög sig ät skogs körvägen fram, utåt landet, till en bondgård, hvarest han, för penningar, hvarmed han lyckligtvis var försedd, fick sina kläder torkade, samt erhöll mat, nattherberge och — hvadj