Aftonbladet – 1 augusti 1850, sida 1

Lyckligtvis blef Sigrid i tid varnad och af en vän upplyst om det förtal, som hotade hennes goda namn, så att hon, inför allas ögon, visade hertigen en afmätt och iskall höflighet. Orsaken dertill sade hon mamsell Hagman och denna åter meddelade alltsammans åt prinsen, som derefter höll sig på afstånd från Sigrid, ehuru han aldrig upphörde att yisa henne uppmärksamhet och högaktning. En dag, då de nya vännerna — ty det voro de, trots deras olika lefnadsförhållanden — åter sutto tillsammans på deras gemensamma älsklingsplats, frågade mamsell Hagman efter Sigrids kusin, Clas Aminoff och efter de besynnerliga omständigheterna af hans räddning från döden, sedan alla hade varit i flera dagar öfvertygade om, att han drunknade vid Haga, der han hoppade i sjön, midt för ögonen på konungen, drottningen och hela hofvet. Ack!s sade Sigrid, det var en förunderlig historia. Det värsta af allt var, att min stackars gamla farmor, Clas mormor, som afgudade honom, dervid tillsatte lifvet. Ty så bestört b!ef hon vid underrättelsen om den äskade dottersonens död, att hon fick neryvslag, hvilket visserligen snart gick tillbaka, men förvandlades till en häftig feber, i hvilken bon, efter några dagar, dog.n Men hon fiex ju a, att gossen lefde? : itor id, der han snyf! i och hovu? Hun ansåg honom för vålnaden af hennes aflidna Clas, och afled i det samma, glad och lycklig i den öfvertygelsen, att Gud hade hört hennes bön och sändt den aflidne älsklingens skugga till hennes dödsläger.