Aftonbladet – 31 juli 1850, sida 3

Ro bestormat den på en gång så sköna, så älskvärda och så rika fröken. Hos ingen bland alla de män hon lärt känna, hade -hon funnit hvad hon sökte — ett godt och varwt bjerta, i förening med en redbar karakter, utom bos den ende, föremålet för hennes första ungdoraskärlek; och från denne ende var hon för alltid skiljd genom bördens och fördomarnas oöfverstigliga ringmur. Sorgåret efter hennes aflidna farmoder var ännu icke ute, och Sigrid, som ännu bar temligen djup sorgdrägt, afhöll sig således från alla bullrande tidsfördrif, såsom dans, springlekar och dylikt. Glad var hon äfven att för en sådan afsöndring hafva en passande förevändning, ty — skulle man väl tro det? — hon var vid aderton års ålder redan uppledsen vid all hofvets flärd och alla dess toma nöjen. Ja — ehuru mycket hon tvenne år förut längtade efter verldsnöjenas lockande, mot henne leende guldfrukt, den hon med begärlighet förde till sina friska, ungdomliga läppar, hade hon icke förr smakat dess fadda sötma och sugit af dess rusande, men aldrig törstsläckande saft, förrän hon gjorde sig sjelf densamma fråga, hvilken den store skalden Gyllenborg i sitt poöm menniskans nöjen och elände låter den unge verldsborgaren göra: Åb, var det intet mer ?, Hvad hon deremot älskade med passion, var landet, och hon gladde: derföre af hjertat, när bertiginnan förkunnade sin förestående resa till Tullgarn. Den goda herrskarinnan, som kände fröken Rajalins förkärlek för a!!t hvad landet tillhörde, lemnade henne nu så mycken frihet som möjligt, att få svärma omkring på de gröna fälten och i de leende parkerna, samt sökte aldrig tvinga henne till deltagande i det öfriga hofvets nöjen, då hon dertill visade bestämd motvilja. 0, hvad den känslofulla, den varmbjertade