Aftonbladet – 31 juli 1850, sida 3

blickade upp, bestört öfver att så blifva öfverraskad. Sigrid igenkände henne genast. Det var mamsell Hagman. Baron Stjernerona, en af hertigens kavaljerer, hvilken, som redan nämndt är, hade, på den första hofbal, der fröken Rajalin vVisade sig, förälskat sig i henne, genom att åt sin hertig förtro sin ömma låga, så bedrifvit, att denne tvenne särskilda gånger, då Sigrid icke hade vaktgöring, öfvertalat henne att infinna sig i hans för!roliga aftonkrets, der hon larde känna mamsell Hagman, och der Sigrid, jemte en enkefru Boije, voro de enda fruntimren. Men hertiginnan fick snart veta hvilken förfärlig oförsigtighet hennes unga hoffröken hade begått, och denna erhöll derför en eftertrycklig skrapa, jemte anmaning att för framtiden afbålla sig ifrån mamsell Hagmans för henne, Sigrid, ytterst opassande sällskap, så kärt det henne vore, att vid hofvet qvarstanna. Allt detta visste mamsell Hagman, ty sqvallret om den erhållna skrapan och dess orsck hade spridt sig som en löpeld kring hela slottet. Det var således icke underligt, att hon nu, då hon plötsligt såg den unga hoffröken stå bredvid sig, blef ytterst häpen och ville, sedan hon skyndat upp från marken, genast aflägsna sig. Nejp, yttrade Sigrid med yttersta förbindlighet, ;var så god och blif qvar, min bästa mamsell Hagman, och förlåt mig, som kom och störde. Här har ni all rätt att vara, hvar och när ni behagar; jag, deremot, ingen. Rätt! upprepade mamsell Hagman, ånyo utbristande i gråt; rätt har jag till ingenting i verlden, icke ens att gråta, ty äfven det förbjuder man mig., Sigrid, rörd till medlidande af en så djup smärta, fattade den gråtandes hand, tryckte den och sade: