Aftonbladet – 31 juli 1850, sida 2

VII. MAMSELL HAGMAN. Hertig Fredrik vistades, år 1790, nästan bela sommaren på sitt vackra Tullgarn, der ban, stiljd från bufvudstadens larm och från det honom så pinsamma sorlet af politiken, hvarmed han, som man vet, ald 3 befattade sig, fick i allsköns ro lefva för Mturen, för sina älsklingsnöjen och sin kärlek. Ty det förstås af sig sjelf, att hertigen hade med sig sin dyrkade ä!skarinna, den undersköna mamsell Hagman, förutan hvilken han tyckte sig icke en dag kunna lefva. Här i landsorten hade han ock den glädjen att se henne mindre föraktad, än hon var det i Stockbolm, ja — han njöt till och med den triumfen att se henne bland landsortsadeln upptå8en, bjuden, firad och eftersökt. Att de adliga herrskaperna för hertigens skull och för den fåfängan att få umgås med honom, såsom om han varit en privatperson, tålde mamsell Hagman, för hvilken de i förstone dragit sig, rätt så mycket som någonsin herrskaperna i Stockholm, är väl ganska påtagligt; men lika sannt är äfven, att de knappast tvenne gånger behöfde vara i sällskap eller komma i samspråk med denna af naturen så rikt utrustade qvinna, förrän de nödgades öppet erkänna, att man omöjligen kunde tröffa någon älskvärdare, angenömare och mera intagande, än bon var det. Hennes goda hufvud, naturliga vett och liksom medfödda fina takt bade, i förening med den uppfostran prins Fredrik låtit gifva henne, gjort henne till en prydnad för äfven den finaste, den mest utvalda socit, då man lät, nb. för någon stund, all fördom fara och betraktade henne endast såsom personlighet; och man kunde icke annat än djupt beklaga, att låg börd och andra missgynnande förhållanden hade ställt denna isanning herrliga varelse på en punkt i samhället,