Aftonbladet – 31 juli 1850, sida 2

Den gamla frun bade, vid underrättelsen om den afgudade dottersonens olyckliga död, ehuru varsamt den frambars, genast insjuknat och var nu nära döden. Clas! Clas! var det namn, som oupphörligt sväfvade henne på tungan. Clas tyckte bon sig höra, se, förniasma i hvarje ögonbliek. Redan tyckte de i rummet innevarande, att hon kämpade med döden, och något annat var ej heller att vänta, enligt hvad de trenne tillkallade läkarne enstämmigt försäkrat. På en gång fick hon dock en oväntad styrka. Hon satte sig, utan bjelp, upprätt i sängen, sträckte ut armarna och sade, under det att en förunderlig glans af frid och förklaring spred sig öfver hennes nyss så skarpa, aftärda och bleka anlete: O, min Clas!. min söta Clas!... Attjag dock finge se din skepnad . .. din vålnad, iklädd sin jordiska gestalt!... Alt din själ, från andeverlden, der den nu vistas, ville besöka mig, innan jag dör! Hon hade icke väl hunnit uttala dessa ord, förr än dörren slogs vpp och Clas instörtade. xO, Gudl stapplade gumman och sjönk tillbaka på hufvudgörden; jag är bönhörd!... Min söta Clas!, En lätt pust gick härvid från hennes blånande läppar och ögoren tillslötos. pMormor! älskade vördade mormor ! yttrade Clas gråtande, jag är icke död. Se på mig... öppna dina ögon, för att betrakta mig! Öppna lin famn och förlåt mig... lägg din hand på mitt hufvud och välsigna mig. Mormor... ag har gjort dig en stor sorg; men nu vill jag göra dig glädje... Mormor!... Se på din Clas!... Hör du icke hur han ber dig? i Men hon öppnade icke ögonen . . . hon sträckte icke famnen... hon upplyfte icke handen. Hon var död!