Aftonbladet – 31 juli 1850, sida 2

der hon, ehuru egande alla qvinliga egenskaper, dock aldrig kunde vinna hvad man egent ligen menar med aktning och der bon, eburu innerligen god, mild, undseende, och görande ingen mask emot, ändå var i ett ständigt behof af öfverseende, af förlåtelse, något som man dock icke var nog billig att förunna henne. Den, som tecknar dessa rader, bar, af personer, som på den tiden lefde och vore närvarande i de kretsar, der hertig Fredrik med sin Sofi utgjorde den medelpunkt, hvaromkring allt rörde sig, hört beskrifvas huru alla, för att stå väl hos hertigen, visade mamsell Hagman all slags uppmärksamhet, af tvång till att börja med, men sedan af verklig böjelse, af inre drift att fästa sig vid det som är godt och älskvördt. Sofi Hagman var, det är sannpt, ingenting annat än en furstlig mätress, en flicka ur den lägre folkklassen, af slumpen upphöjd eller förnedrad till hvad hon var; men hon visade ingen fräckhet, ingen oförskämdhet, ingen råhet, hvarken i känsla eller uppförande. Fin, bildad, vettig, tillbakadragen utan tillgjordhet, otvungen utan piflugenhet, tycktesibon, eburu man än äflades att i landsortssocieten gifva henne den förnämsta platsen, intet ögonblick glömma sin plats i samhället. Det var derföre man måste hålla af henne. . Då den yppiga naturen omkring Tullgarn stod i fullaste fägring, blommorne voro som mest skiftande, gräset som ymnigast och sångfåglarna i den sköna parken matade sina ungar och sjöngo om nordens vackra sommar, skickade hertig Fredrik till sin broder, hertig Carl och hans gemål, den muntra Charlott2, en inbjudning, att hos honom tillbringa några veckor, hvilken inbjudning de med glädje antogo. Med hela sitt höf skyndade hertiginnan dit ut och efteråt anlände hertigen med några bherrar af sin intimare krets.