förgrymmad baron Armfelt blef på den vackra frökens vägnar. Nå-ja; det kunde väl en hvar biilfvan, svarade kungen. Och det så mycket mer, som den fördömde pojken gjorde det af hämd, derföre att fröken Rudensköld, såsom sig borde, eftertryckligen snäst af honom, då han helt nästvist förklarade henne sin ömma låga. Nej; jag kan icke med den pojken; och blir han icke nu spak och sedig, så får han skylla sig sjelf, om han blir med skam bortvisad från bofvet. Jeg har sagt honom det och han vet hvad ban rättar sig efter.n Den för pagen medlande onkeln vågade icke göra några flera inkast och samtalet var nu slut, då konungen till Muncks oerhörda förtret vinkade Armfeit till sig, fattade hans arm och med honom inlät sig i ett bviskande, som det syntes, ganska förtroligt samtal. Med afundens aila furier i hjertat vandrade Munck några steg efter. De promenerande bade, efter en betydlig omväg, återkommit i närheten af slottet och voro just vid sjöstranden, der de betraktade den i vattenspegeln dallrande fullmånans bild, då kungen händelsevis kom att kasta sina blic kar uppåt den s. k. kavaljersfivgeln, der hoffolket Lade sina rum. Då varseblef han i aftondunklet och vid månens osäkra lius, någonting som nedhängde från ett af de aldra högst belägna fönstren i denna del af slottet. När ban dervid ansträngde sin syn och stötte på dem som stodo honom närmast, var det icke svårt att se, huru en mörk kropp bhalade sig ner, liksom på ett snöhvitlt tåg. Det var den på sitt rum arresterade pagen Aminoff, som på sina sammanknutna lakan och handdukar äntrade från föntret och neri marken, ty han hade längesedan ledsnat vid ensligheten och stillasittandet, hvarföre han ville taga sig en liten motion i det fria. Men ännu var ban flera alnar från marken, då kungen upphof ev gällt rop, hvarvid flera af bofberrarne följde bans exempel. Nu släppte flyktingen sitt tag och föll ned. Man fruktade att han kurnat skada sig och