Aftonbladet – 30 juli 1850, sida 2

———————————— LL spår, till aftonen, idel oväder, eburu vid den klaraste himmel och det mest elyseiska zänsken., Om vi ändå hade den upptågsmakaren Bellman här,, suckade De Besche. Men den galna fan har icke på flera dagar synts till härute. Kanske, inföll Öxensijerna, skrattande, är ban å nyo sysselsatt med ait begrafva krediten. ) Det skulle då vara ett slags gengångarekredit,, svarade De Besche, hjertligt instämmande 1 skrattet. Och de båda herrarne försvunno i en al parkens löfgångar. Några timmar sednare, eller vid pass kl. 10 på aftonen, var heia hofvet ute för att spatsera i parken. Konungen, som vår vid dåligt lynne, bade tillkännagifvit sin önskan, att intet slags Justbarhet eller builrande nöje måtte tillställas, utan skulle man, helt enkelt och cbampetert, taga sig en promenad i det gröna, vid de herr liga strålarne från Lunas kyska ljus. Drottningen, som i allt fogade sig efter sin gemåls önskan, utan ringaste tecken till mo:vilja eller missnöje, insvepte sin höga, rmnjestältiska gestalt i en ofantlig sjal af rutig, hvit ne:teiduk, med två fingers breda fransar af bomuilsgarn, såsom på den tiden var högst modernt, och satte på sitt hufvud ens. k. iskbenshatt med ofantligt stort skygge, samt rikt utstofferad med pikerade rimsor af grönt aft. Sålunda utstyrd skred drottoing Sofia Mogdalena, gravitetiskt och rak som ett ljus, ut ;enom porten af den nya slottspaviiljongen och vägen framåt grottan i berget, såsom hans maestät, hvilken sjelf gick förut, angaf kosan. Släpet på drottningens svenska driägt, af svart siden, var uppfåstadt i ena sidan, så att det ej beböfde uppbäras. Vid högra handen ledde drotivirgen sin son, kronprinsen Gustaf Adolf, som se! och ty sick bredvid henne, hvaremot Hennes Moj:t yntes inbegripen i ett lifligt samtal med öf) Ett af Bellmans bekanta upptåg.