Aftonbladet – 29 juli 1850, sida 1

och det kan ej nragasaltas alt icke nationen, med förtroende och hopp, skådade till bans pröfvade skicklighet, bans ådagalagda fosterlandskärlek, hans lugna och allvarliga åsigter samt hans stora, administrativa förmåga, såsom sin säkerhets pliktankar. Vi tro att det aldrig funnits en statsman, på hvilkens ihärdiga och vanda krafter och välförhållande, i alla af-eenden, I vän och fiende, medhjelpare och motståndare, förlitade sig med sådan säkerhet och tillit. Så länge hertigen af Wellington var i full kraft; kände landet, att det icke behöfde frukta fö krig; så länge sir Robert Peel lefde, kände det, Jjatt det icke hade att befara någon inre skakning eller samhällskris. Häraf den allmänna bedröfvelse, som följt .J på underrättelsen om hans oväntade död. Icke för det att vi ju ännu kunna skryta öfver I många män med stor administrativ skicklighet, några statsmän af djupa och storartade åsigter, några uppstigande politiska män, hvilka i framItiden möjligen kunna göra anspråk på stort Irygte; men sir Rob. Peel har, såsom det all mänt erkännes, lemnat efter sig ingen, som landet vördar såsom hans like; ingen som nödvändigt och genom allmänt, odeladt bifall, ingår i bans lediga plats, såsom den erkände arftagaren af hans inflytelse och rygte. Tiden är icke ännu kommen för en fullständig och opartisk uppskattning af denne store mans karakter och vandel. Skakningen efter hans dödsfall lär ännu för ny, minnet af hans utmärkta tjenster i ltidens stora strider är ännu alltför fri kt hos nationen, för att vi skulle kunna undvika att förirra oss på öfverseendets sida med hans misstag och öfverJuppskatta hans egenskaper och bedrifter. Men på andra sidan hafve vi länge varit i politisk opposition emot honom, med undantag af en ganska kaorrt tid, Joch ett billigt afseende bör darföre göras p en motståndares vittnesbörd, hvars känslor ofta blifvit förbittrade genom partistriderna, då vi bekänna att vid tillbakaskådandet vi nu kunna erkänna, att han vid många tillfällen haft rätt, eburu vi då ansågo honom hafva orätt; vid många andra nu finna, att hans beteende kan ursägtas eller rättfärdigas för hvad vi I då ansågo klandervärdt; samt ännu flera i hvilka vi med hvarje år, alltsom följderna utvecklat sig, funnit det riktiga af hans uppfattning af förhållandena och värderat ståndaktigheten i hans beslut. Sir Rob. Peel var icke ett genie, han var icke en man af fast handling, han hade icke den filosofiska statsmannens djupsinniga kunskaper och ända till de sista fyra, fem åren af hans lefnad, ådagalade han ingenting af bjeltens historiska storhet. Men hans outtröttliga flit var grundad både på pligt och smak; han medförde en talang af det sällsyntaste och användbaraste slag, nästan till geniets gräns och värdighet. . Vi tro att han alltid handlade såsom ban, för stunden, samvetsgrannt trodde pligten mot sitt land bjuda; och om några undantag egt rum, hafva de vållats deraf, att någon gång svårigheterna som omgåfvo honom varit oöfverstigliga. Hans personliga oegennytta har aldrig i det ringaste varit underkastad tvifvel. Det var hans olycka, att blifvit af naturen inkastad uti en falsk ställning. Hans födsel vållade det; den var ett slags arfsynd, som vidhöll honom genom hela lifvet. Född midt 1 tory-lägret, i en tidpunkt då torryismen var en angripande princip, en ofördragsam dogm, en fanatisk känsla — dertill i en tidpunkt då partilidelserna voro häftiga och obevekliga till en grad, hvaraf vi nu endast hafva haft ett litet efterspel — och då toryismen var på en gång krypande, herrsklysten och karg, till den grad. att vi förvånas och harmas då vi nu läsa skildringarne derom — var sir Robert Psal likväl utrustad med medfödda egenskaper, som icke kunde fela att försätta bonom i fu!l opposition till hans egen ställning, ty han hade ett grundligt förstånd, ett hederligt samvete, en innerlig känsla för rättvisa och mensklighet, en skarp reflekterande förmåga och en undersökningsanda — oförenlig med toryismen sådan den då var gestaltad — själsegenskåper, hvilka ifrån första ögonblicket då han inträdde i det offentliga lifvet, ställde honom ibland de mest liberale och upplyste af hans eget parti, och som tidigt visade, att han var ämnad antingen att draga dem med sig, eller att gå förut och utand dem. Under nationens framgående till ett mer betryggadt välstånd, till sundare principer, och ti!l en visare politik, innehade han under ett fjerdedels århund:ada den mödosamma och med otack och förödmjukelser, man ock med en ovärderlig vigt förenade post, att vara sölarnes ledare — dea man, som sammankedjade rörelsepartiet med dem som drogo bakut, som frälste dessa siste från att blifva lemnade allt för långt bakom och hindrade det förras alltför hastiga fortskyndande, sjelf utgörande det band som sammanhöll begge, för at kunna framsläpa den gensträfviga konservatismen. Det är åt denna ursprungligen falska position, som man måste tillskrifva alla de afvikelser och motsägelser, hvilka ofta utsait sir Robert Peels handlingssätt för en så fiend lig kridjk. Skapad af det ämne, hvaraf liberale framstå, men född ide klasser der endast tories kunna finnas, var bela havs bena ett slags stående prötest emot slumpen af hans födelse — en oundviklig och förvirrande strid mellan hans karakter och hans omständigbe er, hans samvete och hans omgifaing, bans trohet till principer och trohet till sitt parti. I samma mån hans förstånd mognade ocb bans erfarenbet förökades, blef han nödsakad tid efter annan, att erkänna villfarelserna i de åsigter han förut försvarat och hvilka hans embetsbröder ännu bibehöllo; och liksom alla progressiva statsmän, blef han ofta tvungen att handla efter sina gamla grundsatser under det att dessa sjelfva voro stadde i en förvandlingsprocess, samt att försvara systemer, hvilkas politik han börjat att understödja, men ännu icke belt antagit. Häraf kommer det sig, om vi äfven skåda hans besynnerliga och osammanhängande bana; att vi se ea minister, oupphörligt öfvergifvande sattser, han länge vidhållit och utförande politiska systemer som han länge beskyllt att vara farliga och outförbara. öfverlöpande från si!t eget parti och tillegnasde sig siva motståndares seger. Skådande denna samma bana från en mera ädelmodig, mera filosofisk och såsom vi tro, mera rättvis syppunkt, se vi en statsman född i ofördragsamhetens läger, inkastad i ett despotiskt, trångsinnadt parti, bvars bana genom historien blot betecknas af de aflagda plagg som de kastat vid vägen, de kläder de växt ur, de fjättrar hvarifrån da befriat sig och de förvillelser som de öfvergifvit och utdömt. Den svåra beskyllningen mot sir Robert Peel är brist på fasthet. Man bar bvarken förgätit eller förlåtit, att den statsman som i 45 år försvarat katholska oskickligheter, var densamme som 4829 föreslog och genomförde katholska emancipationen; att den statsman, som ständigt motsatte sig upphäfvandet af trosoch skråakterna (Test and Corporation Acts), var den som 18385 föreslog Dissenters äktenskapslag och kyrkräntornas ingående till konsoliderade fonden, samt 4848 så skickligt försvarade första principen för religionsfrihet, vid debatten om Djiggantara burkatlan. ads dam stataman cam 48 22